De osynliga terroristerna

De tre värsta terroristerna i Skandinaviens moderna historia var alla vita män i samma ålder och med en liknande historia, skriver Hallpressens kulturchef Anders Rydell.

För några år veckor sedan fann jag en gammal artikel som fick mig att rysa. Artikeln var från oktober 2010. Några veckor tidigare hade Sverigedemokraterna valts in i riksdagen. Artikeln handlade om att efter mer än ett år av skjutningar i Malmö hade slutligen polisen börjat misstänka att en ensam gärningsman låg bakom dåden. Attackerna hade riktats mot personer som tycktes ha ”utländskt” utseende. Polisen hade till en början slentrianmässigt avfärdat skjutningarna som ”gängkriminalitet” – trots att de flesta av offren saknade kopplingar till organiserad brottslighet.

En som kom till tals i artikeln var författaren och journalisten Gellert Tamas: ”John Ausonius har varit väldigt tydlig i de intervjuer jag gjort med honom att han blev inspirerad av debatten om invandrare som fördes i början av 1990-talet. Han kände ett moraliskt stöd, att folk stod bakom honom. Men han kände också ett politiskt stöd, från Ny Demokrati framför allt, men även andra främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna.”

Gellerts jämförelse med Lasermannen visade sig vara obehagligt korrekt. Bara ett par veckor senare grips Peter Mangs. När han senare döms är det för två mord och fyra mordförsök.

Mindre än ett år senare slår en annan rasistiskt motiverad terrorist till i vårt grannland. Precis som Mangs undgår Anders Behring Breivik rättssamhällets radar. Han kan ostört planera det största terrordådet i Skandinaviens historia. Breivik hinner mörda 77 människor, de flesta barn och ungdomar, och skada över 100 personer innan han stoppas.

John Ausonius, Peter Mangs och Anders Behring Breivik har skildrats i tre böcker, som tillsammans formar en slags sammanhållen trilogi över dessa rasistiska terrorister. Läser man Gellert Tamas ”Lasermannen”, Åsne Seierstads ”En av oss” och Mattias Gardells ”Raskrigaren” i följd är likheterna både många och obehagliga.

Alla tre är i samma ålder när de börjar mörda. Bakom sig har de personliga misslyckanden. John Ausonius och Anders Behring Breivik söker lyckan inom aktier och entreprenörskap – drömmer om rikedom och snabba klipp. Peter Mangs prövar lyckan inom musiken. De drivs av ett ständigt och oroligt sökande efter bekräftelse som aldrig kommer. Alla tre har också svårt med sociala relationer, deras tafatta försök att närma sig det motsatta könet misslyckas lika fatalt som karriärerna.

Samtidigt hyser de en grandios självuppfattning, de anser sig i grunden vara missförstådda av världen. Alla tre glider långsamt in i en isolerad och allt mörkare tillvaro, där rasismen utgör ett sista halmstrå av självbevarelse. De söker desperat efter någon och något att projicera sina egna misslyckanden på. Invandraren blir syndabocken.

Där finner de mening, de är inte längre ensamma. Den mobbade blir mobbare – eller i detta fall mördare. I tidsandan tycker de sig finna både moraliskt och politisk stöd för sina allt mörkare tankar. De finner det hos Ny demokrati, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet. Självradikaliseringen slutar på samma plats, i övertygelsen om att de måste gå i första ledet för att rädda den västerländska civilisationen. De blir ”raskrigare”.

Minst lika skrämmande som dessa tre sammanlänkande individer är samhällets reaktion på deras dåd. Islamistisk terrorism utmålas fortfarande som det främsta hotet, trots rasistiskt motiverad terrorism skördat överlägset flest offer i Skandinavien det senaste decenniet.

Istället för att stämplas som terrorister avfärdades både Ausonius, Mangs och Breivik som ensamma galningar – trots att de själva har erkänt att motiven var politiska. Gellert Tamas skriver i förordet till nyutgåvan av Lasermannen att ”Terrordåd begångna av högerextremister beskrivs utifrån individualpsykologiska förklaringsmodeller, våldsdåd av militanta islamister sätts in i ett synbart kulturellt, religiöst och samhälleligt perspektiv.”

Ausonius, Mangs och Breivik kunde göra sådan skada eftersom de inte ”såg ut” så som vi föreställer oss en terrorist. Det är det som gör dem så farliga – de var ”osynliga”. Vi vill inte se dem.

Regler för kommentarer