Tonårsångest – vilket beskt ord att smaka på – så individuellt och universellt att uppleva. Ja, är det ens legitimt att försöka komprimera och generalisera tonårens komplexitet till ordet tonårsångest?

Jag ställer mig frågan efter att ha läst Louise Halvardssons diktsamling ”Hejdå tonårsångest – 35 dikter innan 35”. Omslaget är prytt av en bild på Halvardsson själv, i rosa hår och på väg att fylla i ögonbrynen på en toalett. Den känns stereotyp, som en bekräftelse på hur den sökande tonåringen ser ut. Men döm inte en bok efter dess omslag, som det heter, innanför pärmarna gömmer sig texter vars uppgörelse med tonåren bär på stor uppriktighet och känsla.

Jante och Edith

Diktsamlingen tar vid när Halvardsson börjar i första klass, och hon skriver slagkraftigt om ”Jante och Edith”. Jante, som säger att du inte ska tro att du är något. Edith, som säger: ”DET ANSTÅR DIG ICKE/ ATT GÖRA DIG MINDRE ÄN VAD DU ÄR”. Att Södergrans ”jag” är utbytt mot ”du”, och gemenerna mot versaler, gör citatet klumpigare men kanske också mer reellt än originalet. Det finns en styrka och ett mod i uppmaningen - just det jag tror att man som tonåring ofta letar efter, och är i behov av.

Vad som sedan följer är en högst naturlig utveckling. Alltmedan Louise, som är protagonisten, åldras förändras också essensen och tonerna i dikterna. De tidiga tonåren präglas av ångest och ätstörningar, den första cigaretten och den första mensen. Den första förälskelsen. Dessa tre, av sju totala, avsnitt uppfattar jag som en reflektion från Halvardsson själv kring det som ofta klassas som tonårsångest. Språket är på samma gång vemodigt och humoristiskt, emellanåt med råa och vulgära inslag.

Poetry slam

Vad som är anmärkningsvärt med dikterna som helhet, är att alla har framförts på scen i poetry slam. Att läsa dem högt förvandlar det råa till något medvetet opolerat, det gör rimmen i dikterna mindre vardagliga och framhäver samlingens vassa karaktär.

”Och jag passar på att vaccinera mig/ mot influensa/ ifall jag skulle bli smittad/ av ett svin”.

I de senare dikterna är Louise vuxnare, hennes reflektioner av en mer politisk och underfundig natur. Här belyses patriarkatet och styrkan i ett ”nej”. Också feminismen gör intåg i Halvardssons poesi, liksom konfrontationen med Nässjö, staden hon växte upp i.

Inget facit

”Hejdå tonårsångest – 35 dikter innan 35” bör nog betraktas som en bearbetning av författarens egen ungdomstid, snarare än som ett facit till vad tonårsångest faktiskt är. På så vis blir diktsamlingen inte mottaglig för kritik kring Halvardssons skildring av tonåren, eftersom den är hennes egen. Samtidigt behandlas allmänmänskliga känslor och upplevelser på ett frigörande sätt.

Diktsamlingens simultana styrka och svaghet är fokuset på jag:et - det gör den läsvärd ur ett reflekterande perspektiv, men bitvis också exkluderande.