Jag läser Chimamanda Ngozi Adichies nyutkomna ”Brev till en nybliven förälder” medan jag äter frukost. Den är inte längre än så, att man tar sig igenom den under en helgfrukost. Det är en av dess självklara fördelar.

Det lilla häftet kan ses som en uppföljare till Adichies ”Alla borde vara feminister” som kom 2015, också den en handbok i fickformat. ”Brev till en nybliven förälder ” tar upp en specifik del av livet som feminist – den kanske svåraste. Hur fortsätter man att leva feministiskt när barn har kommit in i tvåsamheten och hur uppfostrar man barnet på ett feministiskt sätt?

Viktiga frågor. Frågor som, här i Sverige, stötts och blötts i Facebook-trådar och på mejllistor och över tjejmiddagar och i mammagrupper i åratal. Jag läser och kan inte låta bli att känna mig lite oengagerad. Adichie säger ingenting som inte är mall 1 A. Ingenting som inte jag och mina vänner som fick barn för tio år sen diskuterade redan då. Dela lika på hushållsarbetet. Strunta i den idiotiska blå/rosa-dikotomin. Tacka inte mannen för att han tar hand om sitt eget barn utan ta för självklart att han gör det.

Studiecirklar

Jag googlar feministiskt föräldraskap och ser att det finns studiecirklar i ämnet på vartenda studieförbund med självaktning. Jag lyssnar på Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli som diskuterar feministiskt föräldraskap i ”En varg söker sin pod”. Strömquist berättar hur hon är noga med att prata med sina söner om känslor, om att bekräfta deras känslor och hjälpa dem sätta ord på dem, på det att de ska kunna växa upp till män i kontakt med sina känsloliv.

Det känns betydligt mer angeläget. Jag börjar ifrågasätta varför Adichies bok egentligen översatts till svenska. Har vi behov av den här? Den är ett brev till en nigeriansk väninna och hämtar exempel från Nigeria och USA och här i Sverige har vi ju kommit så mycket längre.

Säg inte grattis

Sen blir det åttonde mars, internationella kvinnodagen. Och jag hör återigen män säga ”Grattis på kvinnodagen”, som om den var att jämställa med mors dag. Som om den fanns där för att påminna männen om att visa kvinnan tacksamhet för allt hennes obetalda arbete, och inte för att lyfta fram just det obetalda arbetet i ljuset och poängtera att det inte är okej att det är på det här viset.

Jag läser om hur kända kvinnor får sina mejlboxar och Instagram-konton överfulla med hat. Jag läser om våldtäkter och om unga tjejer som är rädda för att åka på rockfestival. Jag tänker på vänner som råkat ut för övergrepp och överfall mitt i stan. Och jag tänker på mina barn.

Dagens diskussioner

Det här är vad jag och mina vänner diskuterar den 9 mars, dagen efter att vi har sett i våra flöden att inget har förändrats det senaste året heller:

Hur gör man för att hjälpa sin dotter att inte reducera sig själv till ett Instagram-objekt? Hur bryter vi upp könsroller som ungdomarna själva cementerar på nytt i sin jakt efter en vuxenidentitet? Hur gör vi för att skapa en framtid där ungdomar ser på varandra med respekt, trots alla rusande hormoner?

Blå eller rosa kläder på bebisar är bara signaler vi sänder till vuxensamhället. Herregud, vad spelar det för roll vilka kläder ungen har så länge den är varm, mätt och trygg?

Viktigt med ny lag

Det är klart att vi ska vara feminister när vi uppfostrar våra små. Det är det enda rimliga. Och en lag om delad föräldraförsäkring skulle skapa oändligt många fler feministiska föräldrapar än vad någon bok någonsin kommer att göra.

Och sen, när alla pappor i fertil ålder tagit sin del av ansvaret för sin avkomma, kan vi börja prata om feministiskt föräldraskap på allvar. Det fungerar nämligen inte om det bara är kvinnorna som sysslar med det.

Feminism handlar, som Adichie också påpekar i sin bok inte bara om kvinnor. Det handlar om oss alla.