Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

Krönika: Det är bråttom att vakna nu

”Mamma, vad betyder yalla habibi?”
”Mamma, vad betyder yalla habibi?”

Dottern som just börjat förskoleklass på en mångkulturell skola, (två dagar på fritids och hon testade att lägga till en brytningsaccent på sin annars så tydliga småländska) kastar ut frågan sådär i förbifarten. Jag säger som det är: att jag inte vet, hon nöjer sig med det och fortsätter sedan att med stolthet och beundran berätta om barnen i nya klassen. Om nyfunna vännen H som är så jättemörk och vilket land hon egentligen kommer ifrån. Om flickan J som kan syrianska och om pojken W som också kan det. Och om tjejen E i parallellklassen som är jätteljus i hyn men som ändå pratar lite konstigt, ”så där som din morbror B, mamma” (skånska).

 

Det är så häftigt att bara stå vid sidan av och iaktta. Inte en gång har hon ifrågasatt varför, bara nyfiket konstaterat därför.

Samtidigt. Går jag tillbaka några månader och tittar in i mig själv, då rodnar jag. För när klasslistan kom och jag såg integrationen rakt i vitögat – då backade jag. Vacklade. Hur skulle detta gå?

Jag är så glad att jag snabbt återfick balansen.

Men skäms gör jag likväl. Inte för att min dotter går i en klass med vännen H, flickan J och pojken W – utan för att hon bor i ett land där mer än var tionde person anser att hon – men inte de – hör hemma här.

 

När jag på valnatten går och lägger mig, och det står klart att Sverige fått ett nytt tredje största parti, känner jag inget annat än bedrövelse. Jag kryper ner jämte en nattsvettig tvååring men kan inte somna. Vad är det som just har hänt? Som just har blivit så uppenbart?

Jag tittar på min son, försöker urskilja hans anletsdrag där i mörkret. Stryker honom över pannan, rättar till nappen i hans mun. Och tänker att imorgon. Imorgon får jag inte vara en trött mamma med dåligt tålamod. Imorgon måste jag, mer än någonsin, vara världens bästa mamma. Världens bästa förebild. När det så uppenbart finns så många andra som inte är beredda att vara det.

Och då, när vi ska stressa oss genom strumpletning, tovor i guldgula lockar, regnjackor som är borta och har-du-lagt-ner-frukten? Då ska jag, mitt i allt det där, titta på klockan och ropa ”yalla, habibi!”

För nu har vi lärt oss vad det betyder.

Bara en sådan sak.

Regler för kommentarer