IDROTT HAR blivit ett sätt att hantera sociala problem på. Den har blivit en del av samhällets socialpolitiska satsningar.

Är det alltid av godo?

Frågan väcks i en avhandling i socialt arbete av David Ekholm vid Linköpings universitet.

"Jag vill synliggöra den här utvecklingen. Vi tar ofta för givet att idrottssatsningarna är bra och hälsosamma men det finns skäl att titta på dem även ur ett kritiskt perspektiv", säger Ekholm.

I AVHANDLINGEN tydliggörs att idrott har begränsade förutsättningar att motverka sociala problem. Ser man idrott som socialpolitik låter man i praktiken de strukturella problemen i samhället att fortsätta.

Avhandlingen sätter fingret på ett problem som är typiskt för den rödgröna regeringen.

Det är synen på samhället där allt kan användas som ett medel för att uppnå ett politiskt mål. Så även idrotten.

Ibland är målen bättre för samhället, ibland sämre.

Slutsatsen är att oavsett om målet är gott är det inte säkert att man bör lägga det ansvaret på aktörer som från början har ett helt annat syfte.

Att främja integration är av godo men är inte lämpat för idrottsorganisationer, som främst syftar till att ge folk möjlighet att utöva en viss idrott, att svara för.

Att idrotten sedan för med sig en rad positiva effekter är en bonus.

REGERINGEN ger årligen närmare 200 miljoner kronor i stöd till Riksidrottsförbundet.

För att ta ett exempel på regeringens styrning av verksamheten ska 64 miljoner av de pengarna gå till satsningar på att "ge idrottsföreningar möjlighet att bistå nyanlända att etablera sig i samhället".

På detta sätt tillkommer krav på kontroll och verksamheten tappar sin flexibilitet. Förbundet gör då inte vad medlemmarna vill, utan vad regeringen vill att förbundet ska göra.

Detsamma gäller oavsett vilken del av civilsamhället regeringen vill lägga över ansvar på, och det är många.

FÖRENINGAR gör stora insatser för samhället. Men de insatserna görs bäst utan kontroll och styrning av de statliga institutionerna.

Om styrningen blir för sträng riskerar föreningarna att tappa närheten till medlemmarna.

Ett annat problem som Eklund tangerade i avhandlingen, är att idrotten inte är bäst på att lösa sociala problem.

Ytterligare en aspekt som bör lyftas är att stödet till Riksidrottsförbundet bara når vissa personer.

Riksidrottsförbundet riktar inte in sig på all idrott, utan främst på idrott som bedrivs av förbundets medlemsföreningar, vilket inte vilket idrottsförbund som helst kan bli.

Dessutom är få tjejer med i en idrottsförening, än färre är det i utsatta områden, enligt undersökningen Ung livsstil (2014-2015).

Satsningarna når därför inte fram till de som skulle behöva dem, utan blir i praktiken stöd till den som redan har.

TROTS ATT resultatet riskerar stjälpa snarare än hjälpa idrottsföreningarna i sitt arbete vill regeringen lämpa över sitt uppdrag på dem.

Regeringen borde fokusera på de strukturella problemen, som att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, och låta idrottsförbunden sköta sitt.

De gör ett bättre arbete för samhället utan regeringens pekpinnar.