Var fjärde person i Sverige dör ensamma. I dokumentären "The Swedish Theory of Love" målas en dyster bild upp av det svenska oberoendets baksida. Men filmer lyfter också upp exempel på alternativa försök att söka gemenskap, bland annat genom kärlekskollektiv. Foto: Fasad 

Oberoende i biomörkret

Den svenska självständigheten har en baksida – ensamheten. Det menar regissören Erik Gandini i sin aktuella dokumentär "The Swedish Theory of Love". Tidningens nya krönikör Louise Halvardsson bestämde sig för att andra gången i livet slå sig ner ensam i en biosalong. Nu minns hon varför hon inte gjort det oftare.

– Nu får ni stå ut med den svenska ensamheten i en och en halv timma, säger killen som river biljetter.

Det är andra gången i mitt liv jag utsätter mig för det här. Att gå på bio ensam. Om någon skulle fråga varför skulle jag snabbt svara att det var självvalt. Jag behöver inte hålla en partner i handen, fnissa med en kompis eller luta mig mot mammas axel. Jag klarar av att gå på bio själv. Det kan till och med vara jobbigt att bjuda med någon. Att känna ett slags ansvar för att mitt sällskap måste tycka om filmen. Men det är lite ironiskt att jag valt dokumentären "The Swedish Theory of Love" – som handlar om svenskarnas självständighet och oberoende.

Jag sveper med blicken över de röda sammetsstolarna på Hagabion i Göteborg. Alla verkar ha kommit hit i par: vänner, partners, kollegor. Det finns även en större grupp på sju personer. Och så jag. Ensam på min rad. Men när reklamen för andra filmer mullrar igång smyger en kvinna med vitt hår in i salongen. Hon sätter sig på samma rad som jag. Fast på två sätens betryggande avstånd.

Filmen börjar med en tjej som är ute och joggar. Hon berättar att hon behöver space och jag känner igen mig. Jag får panik av att vara med någon dygnet runt. Snart får vi reda på att hon till och med skaffat barn själv genom att inseminera sig i Danmark. Bilder sveper förbi på spermadonatorerna. Killar med handen på könet, killar som sitter framför tv-skärmar och tittar på nakna bröst och rumpor. Jag är glad att jag inte är här med någon jag känner. Slipper skruva på mig besvärat, slipper byta ögonkast. Kan ta itu med informationen på egen hand.

När speakerrösten berättar att en fjärdedel av alla människor i Sverige dör ensamma kan jag i lugn och ro släppa på trycket. Ingen bryr sig om att jag gråter. Jag får vara i fred med mina känslor. Ändå kan jag inte låta bli att snegla på kvinnan till höger om mig. Gråter hon också? I så fall gör hon det tyst. Och så fort eftertexterna börjar rulla reser hon sig och går. Ljuset tänds. De andra sitter kvar. Jag tjuvlyssnar: "Ja, det var ju en rolig film! Jag tyckte den var läskig. Sen har vi ju det här med objektivitet".

Ingen tittar åt mitt håll och jag funderar på om jag är osynlig trots mitt rosa hår. Det är nu jag önskar att jag kunde ringa en kompis som sett samma film fast kanske i en annan stad. Fråga vad hon tyckte. Under själva filmen var det fantastiskt att vara ensam. Nu känner jag ett stort behov att diskutera ifall det verkligen är sant. Att det så kallade välfärdssamhället tar hand om oss, men att vi är för självupptagna för att bry oss om varandra.

Ute faller blötsnö. Vid ingången sitter en man och skakar på en pappmugg så att det klirrar. Jag släpper ner en femma bland de andra småmynten. Vid spårvagnshållplatsen träffar jag min granne, som inte är helt olik den vithåriga damen på bion. Hon tar fram plånboken och försöker ge mig två kronor. Jag blir förvirrad. Så blir jag påmind om att jag köpte en baguette åt henne förra veckan. Hon var förkyld och orkade inte gå ut. Men att det fattades två kronor hade jag glömt för länge sen. Hon vill väl bara visa sitt oberoende.

Jag tar emot mynten. Vill säga något mer. Berätta om filmen. Säga att det är skönt att vi i alla fall kan knacka på hos varandra. Och att hon inte behöver ligga död i flera veckor innan någon upptäcker henne som var fallet för många i filmen.

Men så djupa konversationer passar sig inte på gatan. I stället går jag hem och googlar. Läser om vad andra har tyckt. Det känns fattigt, som om de sett en helt annan film. Nu minns jag varför jag bara varit på bio ensam en enda gång förut. Varför jag sällan tittar på film själv överhuvudtaget. Jag behöver någon att luta mina tankar mot.

Poet och författare uppväxt i Nässjö, i dag bor hon Göteborg. Hennes senaste bokprojekt var "Svenglish", där hon levde med 30 familjer i Sverige och England under 30 veckor.

Regler för kommentarer