— Nu har vi fått en karl till logen, ropar Marita Adolfsson exalterat när vi träffas inför Sandsjörevyns slutspurt.

Tre år i rad har Marita spelat en av föreställningens mest citatvänliga karaktärer, nämligen den kärlekskranka Agata. Och även om Agata skiljer sig en del från Marita finns det också många likheter.

— Om man är med i en lokalrevy så måste man vara talför, annars går det inte, säger hon samtidigt som hon byter om inför lördagens föreställning.

— Du får tåla att vi strippar lite, det är inte farligare än så här, säger Annelie Karlsson som spelar en storbystad reseledare.

De glada damerna delar loge tillsammans med Monica Karlsson som spelar hotellägarens fru Juanita.

— Visa hur du sätter in brösten, säger Monica till Annelie.

Förutom sin röda peruk monterar Annelie också dit ett par gigantiska lösbröst av mycket finare kvalitet än vid tidigare års föreställningar.

”Blir helt svettig”

— De har en egen väska, det är så fint att det inte är vettigt. Första året fick jag stoppa upp strumpor och raggsockor, säger hon och ger ett bröst till mig.

— Känn, också två sådana. Det är tungt och varmt förstår du, jag blir helt svettig.

Utöver byst, peruker och kostymer är det inte så mycket förberedelser som krävs. Det största jobbet har redan lagts och hela ensemblen har övat på revyn sedan augusti.

— Vi är ett väldigt sammansvetsat gäng med många olika viljor men ändå kan vi samsas. Det blir rätt tomt efter, vad ska jag nu göra på söndagskvällarna, frågar sig Monica.

Men även om det har varit mycket jobb är trion överrens om att det är värt det. Reaktionerna från publiken har också varit väldigt positiva och omkring 600 biljetter har sålts.

— Jag var väldigt nervös andra kvällen men det var för att jag hade mina anhöriga där. Men man ser ingenting när man står på scenen, det är bara svart, säger Monica.

Bonnigt språk

Och att Sandsjögängets resa till Kanarieöarna har blivit så uppskattat beror på att den inte är så komplicerad och att det känns autentiskt, tror Marita.

— Det är nog att folk känner att det är det gamla vanliga, språket är så bonnigt som jag pratar i vanliga fall. Det hade nog gått att få en föreställning till, det är så många som har velat komma.

Men ingen av damerna är speciellt sugna på att beträda scenen en femte kväll. Och det kan dröja ett tag innan någon av dem drar på sig en peruk igen, även om inget är bestämt.

— Jag tror vi måste ta ett sabbatsår. Publiken vill att vi höjer ribban hela tiden och det kan vi inte, det är ju bara lite skitsnack. Vi får nog låta dem få lite sug för det igen, säger Marita.