Patricia Franzén: Mannen i apotekskön hade rätt

Jag vet, julen är över och har så varit en bra stund. Det har ju till och med blivit ett gott nytt år. Men medan de flesta säkert både hunnit kasta ut barrande graneländen och ställa in krispigt vita tulpaner i vaser på köksborden, befinner jag mig fortfarande i något slags romantiskt julskimmer.
Jag vet, julen är över och har så varit en bra stund. Det har ju till och med blivit ett gott nytt år. Men medan de flesta säkert både hunnit kasta ut barrande graneländen och ställa in krispigt vita tulpaner i vaser på köksborden, befinner jag mig fortfarande i något slags romantiskt julskimmer.

Jag struttar runt i raggsockor, tänder värmande brasor, tuggar kolor, häller upp en kopp kaffe till och nynnar på Stilla natt. Framför allt begrundar jag julens mirakel, det som allt som oftast ligger tätt intill mitt bröst medan jag gör allt det där andra.

För till oss denna jul kom en klapp som vi sent, för att säga aldrig, ska glömma. Ett barn varde oss fött, en son blev oss given. 3 135 gram tung, 53 centimeter lång och helt bedårande vacker. Så väntad, så efterlängtad, så självklar att vår tideräkning började om den natten då han föddes.

Vi vyssjar hans späda kropp, tvättar hans lena rumpa, klappar hans mörkhåriga hjässa och pussar hans små, små tår. Förundras över hur vi i nio månader kunnat ägna så mycket tankar och funderingar åt vem som låg därinne i magen, när det nu känns så uppenbart självklart att det var just han. Ingen annan. Bara han.

Det är en pojke, sånt ser jag.

Så sa han visserligen, den där främmande mannen i apotekskön i somras. Min mage hade precis börjat puta men det hindrade honom inte från att avlägga sin profetia. Och han sa inte bara så, han la också till: Och ni ska kalla honom Nils.

Jag avfärdade hans ord med ett vänligt skratt men faktiskt tyckte jag redan där och då att de var i märkligaste laget. Visserligen kunde han, denne framfusige främling, kosta på sig en femtioprocentig chansning i könets lotteri, men han kunde omöjligt veta att av alla pojknamn som denna jord har att uppbringa, var det just det namnet vi beslutat oss för, utifall att det som växte där inne i magen skulle visa sig vara en pojke.

Ja, så märkligt fann jag det där sista tillägget, att jag gjorde som självaste Maria: bevarade och begrundade det i mitt hjärta. Så här i efterhand har jag rentav dristat mig till att jämföra med hur det måste ha känts att via en ängel upplysas om att man ska föda en son och ge honom namnet Jesus.

Jag får väl skylla på amningshormoner i allmänhet och juletider i synnerhet, för jämförelsen är knappast klockren. Jag är ingen Maria, min son är ingen frälsare och främlingen i apotekskön var förmodligen ingen ängel.

Men så mycket kan jag säga: Om en framfusig man i en kö någon gång vill säga dig någonting, avfärda honom inte. Han kan faktiskt komma med bud om ett mirakel.

Regler för kommentarer