Petter Karlsson: Den siste kungen av Svänan

I södra Småland, i en trakt kallad Svänan, växte under 
1800-talet ett eget kungarike fram – befolkat av pigor, drängar, 
särlingar och excentriker. Petter Karlsson har träffat det 
märkliga skogsrikets sista överlevare.

Under 135 år låg det gömt bakom granstammarna; de fattigas eget kungarike byggt av stengärdsgårdar och jordkulor.

Svänan var staten i staten. Med egen kung, läkare, överste och konsul, men bara en socialgrupp. En nation av fattiglappar, särlingar, individualister och födgenier. Med en livsvilja som uthärdade allt ifrån farsoter till vargavintrar.

”Att vara medborgare i Svänan var det samma som att leva vid sidan av samhället. Vi var de utstötta och föraktade. Men det yttre trycket slöt oss också samman. Alla hjälpte alla. Blev någon sjuk, hjälpte grannarna till att bärga skörden. Sprang ett barn bort, deltog alla i sökandet.”

Det minns Harald Jonsson, vars familj 1945 var den sista att lämna landet som Gud glömde. Själv blev han det sista barnet som föddes inom landsgränserna. I dag bor han bara några kilometer bort, i Torpsbruk, där han jobbat som verktygsmekaniker i hela sitt liv.

Det händer dock ofta att han beger sig tillbaka till de hagar och skogsbryn, där han lekte som barn. Allt för att minnas en tid och ett folk som aldrig kommer igen.

”Siste kungen av Svänan? Jo, det är väl på sätt och vis jag det.”

Ler han och skjuter kepsen i pannan. I Svänan var man inte så noga med titlarna. Allt handlade om att överleva.

Historien startade med storskiftet 1810. Plötsligt skulle en massa mark nyodlas. I en trakt kallad Svänan, vid sjön Stråkens västra strand mitt emellan Lammhult och Moheda, två mil norr om Växjö, där stenåldersfolket en gång haft sina svinhjordar, hamnade de som dittills saknat både jord och pengar.

”De flesta var gifta pigor och drängar eller avdankade soldater. Alla var utfattiga och bearbetade marken med svedjebruk och flåhacka. Första tiden sov man under granar eller stenblock. Ända fram tills jag föddes, fanns det folk som fortfarande bodde i jordkulor eller använde grishon som toalett för att djuren åtminstone skulle få något att äta...”

Det är ett märkligt vittnesbörd han levererar, Svänans siste överlevande.

Dels för att det handlar om ett slags utbrytarstat som myndigheterna valde att ignorera – inte minst för att ingen där ändå hade råd att betala skatt.

Dels för att Harald Jonsson minns så många detaljer och historier, alltifrån mjölet som drygades ut med hasselknoppar, spädbarnen som vaggades i nerböjda ungbjörkar och husen som tätades med kogödsel – till byns frispråkiga prostituerade Fälta-Märtan, som dömdes av tinget att piskas naken och skrek åt domaren: ”Mina barn kan ni ta ifrån mig, men aldrig min fitta!”

Blev man sjuk gick man till garvaren, som var läkedomskunnig. Eller till kyrkogården i Aneboda för att gräva upp de dödas ben, som sedan revs ner i maten.

Barnen i Svänan fångade abborrar med knappnålar dolda i fågelfjädrar, red barbacka på oxar och får, simmade i Stråken, smög i skogen, och rös åt de äldres historier om ”Svänamassen”, en halvt mytisk Robin Hood-gestalt, som stal från de rika bönderna i Djupasand, gömde godset i en grotta i skogen och ständigt lyckades dra länsman vid näsan.

Just frihetslängtan tycks ha varit Svänabons starkaste drift. Trots den oerhörda fattigdomen var man stolt över sitt lilleputtland, över sin självständighet, livsvilja och uppfinningsrikedom.

”De levde och dog utan att äga så mycket som en järnspik” skrev Haralds storebror Ingvar Parmestål i den enda bok som getts ut om Konungariket Svänan.

I den kan man också läsa att stammande barn behandlades genom att slaktaren slog dem i ansiktet med en kalvlunga, att få hushåll ägde en stol och att titlarna som ”kung” och ”överste” först var öknamn som getts av omgivande socknar.

”Översten var han som bodde på Svänans högst belägna hus, medan konsuln hade ett talfel som gjorde honom svår att förstå. Men med tiden vändes det där till något positivt. Det var som om vi faktiskt v a r ett eget land, en egen statsbildning.”

Det enda som saknades var i princip nationsflaggan. Men Harald Jonsson har tänkt på den biten också:

- Det är egentligen rätt självklart hur den borde ha sett ut: En hög med stenbumlingar mot en mörk granskog…

Regler för kommentarer