Populismens kärna är det absoluta anspråket på att företräda folket eller den ”tysta majoriteten”, enligt Müller. Men hur blir det när folket är delat? På bilden: protester mot Storbritanniens EU-uttåg. Foto: Matt Dunham

Vad innebär populism i praktiken?

Om 2016 års utveckling i den demokratiska världen skulle sammanfattas i ett ord, skulle det nog bli populism.

POPULISMEN har segrat i ett val – det amerikanska – och en folkomröstning, och tycks vara på frammarsch nästan överallt.

Nästa år gör den av allt att döma väl ifrån sig i såväl det franska presidentvalet som det tyska valet till förbundsdagen.

Men vad är egentligen populism, och vilka risker för den med sig?

Om populismens utmärkande drag skulle vara enkla svar på förenklade problemställningar skulle inte mycket skilja den från politik som den brukar presenteras, särskilt i valrörelser.

Professorn i statsvetenskap Jan-Werner Müller, verksam vid Princetonuniversitetet, har i en aktuell bok gjort en annan definition: populismens kärna är det absoluta anspråket på att företräda folket eller den ”tysta majoriteten”.

En populistisk presidentkandidat, till exempel, gör anspråk på att själv vara folkets enda rättmätiga representant; övriga presidentkandidater företräder en ”elit” och sätter andra intressen före folkets.

DET KANSKE inte låter så märkvärdigt, men kan också formuleras så här: populism innebär att mångfalden i det demokratiska samhället förnekas.

Naturliga åsiktsskillnader framstår plötsligt inte längre som legitima.

Populister ”talar inte i termer av meningsmotsättningar om politiska åtgärder, vilket i en demokrati är själva poängen med politik”, skriver Müller. ”I stället gör de saken personlig: deras motståndare måste vara skurkaktiga och korrupta.”

Ett problem uppstår dock för populistiska politiker därigenom att helt vanliga väljare faktiskt röstar på andra alternativ.

I den brittiska EU-omröstningen röstade visserligen en majoritet för utträde, men minoriteten för att stanna kvar var så stor att den ingalunda kunde avfärdas som en kosmopolitisk elit.

I DET AMERIKANSKA presidentvalet var det inte enbart fler som röstade på Hillary Clinton, det var dessutom – som vanligt – en större andel av låginkomsttagarna som röstade på demokraternas kandidat.

Donald Trumps anspråk på att ha skapat en rörelse och ge upprättelse åt de vanliga människor som hade förlorat på globaliseringen är svåra att förena med hur människor verkligen röstade.

Oförenligheten med demokratiska samhällens mångfald gör att populismen regelmässigt leder till konspirationsteorier: misstankar om en medial sammansvärjning, om att val är riggade och om att motkandidater har fått röster av personer som inte ens var röstberättigade.

Ett valmisslyckande måste vara någon annans fel.

MEN KANSKE populismen bara är en strategi för att vinna val?

Tyvärr inte, enligt Müller.

Populister kan mycket väl styra som populister också.

Ett sådant styre innebär att ”folkets vilja”, såsom den på förhand har definierats, blir politik också om det strider mot demokratins egna regler och procedurer.

Till och med domare och parlamentsledamöter kan köras över, om de uppfattas som hinder för folkviljan.

Om populism i retoriken har varit 2016 års tema, kommer populismens praktik att bli en av de avgörande frågorna 2017.

Regler för kommentarer