Som journalister jobbar vi med att bland annat fördjupa och skildra samhällsfenomen. Det förändrade debattklimatet i Sverige under de senaste åren är ett sådant och vare sig vi vill eller inte har SD bidragit till en hårdare retorik, till polarisering och till ökad misstro mot det etablerade. Det gör vinkeln hur ett sådant parti, ett parti som helst vill slåss mot etablissemanget, hanterar en situation när de måste acceptera att de har blivit en del av precis just det högst relevant. Det skulle vara att blunda för ett samhälleligt fenomen att inte ge det stort utrymme.

Många läsare har tyckt att vi genom att skriva om SD:s möte med partiledaren i Stugan i Stadsparken i Jönköping ger dem reklam och att vi stöttar dem. Jag säger att det är ett objektivt reportage som bara genom att skildra mötet – tongångar, stämningar och uttalanden – lämnar läsaren med mycket egna tankar och känslor. Och det är precis som det ska vara. Vi visar: så här var det. Du avgör: så här tycker jag om det.

Upplevelsen ligger i betraktarens ögon och det som jag ser i texten som kan lämna mig med en känsla, kan ge dig en helt annan. På nyhetsplats är det inte vår sak att säga till dig vad du ska tycka – inte heller om ett parti som SD. Den rätten lämnar vi åt ledarsidan i vår tidning, där politiska åsikter och tidningens hållning är tydlig. På nyhetssidorna är vi objektiva och neutrala, men inte nödvändigtvis torra och blodlösa.

Detsamma gäller rubrikerna som några har tolkat som avslöjande i sin absurditet – andra som sanningar. En läsare kan i de storvulna formuleringarna läsa in storhetsvansinne, medan en annan läser in löften om trygghet. Men rubrikerna existerar, som allt annat, i en kontext och den kontexten skildras väl i texten.

Därmed inte sagt att vi inte tar ansvar med vår journalistik och låter vem som helst basunera ut vad som helst. Det vore förstås oacceptabelt. Men det är inte fallet här trots att, som någon också påpekade, de kritiska frågorna inte ställs. De behövs inte alltid, ibland talar en beskrivning av något för sig själv – och det tycker jag att inifrånskildringen av SD-mötet gör.

Jag hyser stor tilltro till dig som läsare. Jag vill inte bedriva en enkel journalistik som inte ställer krav på dig. Jag vill att det vi skriver om ska få dig att reflektera och ta ställning – inte för att vi har gjort det utan för att vi har skildrat något som du behöver veta för att kunna skapa din egen åsikt.

Åter till rättvisan. Att försöka hitta en ”rättvis” balans innebär att vi skulle tvingas hitta nyheter om samtliga övriga partier när exempelvis en SD-företrädare har gjort bort sig och utesluts ur partiet. Och måste det då vara en negativ nyhet? Eller räcker det med att den bara är exakt lika lång, har lika många bilder och får lika stor rubrik?

Om en säger att det är ett ställningstagande att skriva om ett parti, skulle en annan kunna säga att det vore lika mycket ett ställningstagande att inte göra det. Det beror på vilken synvinkel betraktaren har. Vi serverar läsaren en bild ur verkligheten, hur den tas emot ligger hos läsaren. Vi tar inte ställning vare sig genom hur mycket eller genom vad vi skriver på nyhetsplats.

Många medier har varit kluvna och förvirrade under många år och provat olika strategier. Hur ska vi behandla SD? Ska vi låta bli att skriva om dem? Ska vi ge dem utrymme i våra kanaler? Och under tiden, alltmedan vi, och samhället i stort, har famlat gällande de frågor som SD med en skrämmande effektivitet har hamrat in i debatten, har partiet tagit plats i etablissemangets finrum. Media har ett stort ansvar, men i slutändan är det du som röstar, och utan medias skildringar av vad som händer i samhället skulle valet av parti när du väl står där vid valurnan vara ännu svårare.