Sverigedemokraternas slutgiltiga resultat på 17,5 procent i riksdagsvalet är enligt alla objektiva bedömningskriterier en stor framgång. Det kan inte vara annat när ett parti fördubblat sitt resultat tre val i rad och i det fjärde fortfarande är det som växer överlägset mest.

Inom partiet och framför allt bland dess mest hängivna anhängare fanns det dock många som hade väntat sig mycket mer. Partitoppen Björn Söder talade i tv under valkvällens början om att så mycket som 30 procent kunde vara möjligt. Det byggde bland annat på antagandet att opinionsundersökningarna skulle underskatta SD lika grovt som de gjorde 2014. Detta trots att opinionsinstituten jobbat hårt med att förbättra sina metoder sedan dess. Att göra samma miss igen skulle ha varit ett ofantligt misslyckande.

I SD-svansens filterbubbla har man inställningen att politiker, myndigheter, media, kulturpersonligheter och andra – kort sagt ”etablissemanget” – alltid ljuger, mörkar och konspirerar. Opinionsinstituten hör på något sätt också till etablissemanget och att de ljuger om stödet för SD är med den logiken naturligt. Väldigt många var beredda på att få segervråla när SD blev Sveriges största parti. När det vrålet fastnade i halsen slängde de sig på sina tangentbord och började yla om valfusk i stället.

En av SD-svansens största tummelplatser är Facebookgruppen ”Stå upp för Sverige”, där man kan hitta många inlägg och länkar till hittepåartiklar som hävdar att valresultatet är ett utslag av lömskt fusk. Ett inlägg i gruppen är en maning till demonstration utanför Rosenbad. Om man bara visar etablissemanget att Sverigevännerna har genomskådat fusket så måste ett nytt val tvingas fram, resoneras det.

Stå upp för Sverige har 168 000 medlemmar. Om vi för resonemangets skull antar att alla medlemmar är röstberättigade och röstade på SD så utgör de knappt 15 procent av de drygt 1,1 miljon röster partiet fick. Om alla medlemmar samlades i en demonstration skulle det inte göra troligt att omfattande fusk har förekommit utan bara visa att var sjunde SD-väljare är en faktaresistent grinolle. Detta är signifikativt för alla filterbubblor. För människorna i den framstår det som om man är fler än man är och att ”alla” tycker som en själv.

En botanisering bland vad hashtaggen #valfusk2018 skördar bjuder på de mest häpnadsväckande rövarhistorier. Men också ett mönster som inte har varit tydligt förut. Det har inte blivit samma schvung som det brukar bli när SD-svansen mobiliserar på sociala medier. Det är fler som säger emot och dömer ut teorierna som trams. Också uppenbara SD-anhängare.

Ekonomen Tino Sanandaji, en favorit hos SD-svansens ”alternativmedier” på grund av att han gärna och ofta hittar starka samband mellan invandring och utgifter för staten, är en som har tagit till orda i debatten. Detta både i diverse trådar och via sin egen Facebookprofil med 80 000 följare. Där skriver han på valnatten ”Det finns inga bevis på omfattande valfusk, slösa inte tid på konspirationsteorier”.

I fredags kommenterade SD:s miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen spekulationerna om valfusk. ”Jag ser absolut ingen grund att ifrågasätta valresultatet. Man måste tro på avancerade konspirationsteorier om man ska tro att det finns ett organiserat fuskande”, sa han till Aftonbladet.

Det intressantaste med Kinnunens kommentar är en antydan av ny sort. Att hunden inte är riktigt belåten med hur svansen viftar.

Om vi har sett början på slutet av SD-svansens effektivitet som röstvärvare är det ett litet ljus i vårt politiska mörker.