Det är dags att sluta placera 20-åriga ”barn” på gymnasieskolor.

Orden kom från regionstyrelsens ordförande Malin Wengholm som på Facebook kommentar det fall där en elev misstänks ha våldtagit en lärare på en gymnasieskola i länet.

Ledarsidan vill inte göra politik av en fruktansvärd händelse eller föregå den rättsprocess som ännu pågår. Det är dock lite av innehållet i Wengholms utspel som måste kommenteras.

Inget medium har kallat den misstänkte gärningsmannen i 20-årsåldern för ett barn. Det finns ingen anledning för Wengholm att använda det ordet, vare sig med eller utan citationstecken. Det är insinuant.

Att personer i 20-årsåldern går på gymnasiet är i sak inte heller något konstigt. Man börjar i regel gymnasiet det år man fyller 16 och går ut det år man fyller 19. Massor av 20-åringar tar studentexamen varje år, för att de av olika skäl börjat skolan ett år senare eller har avbrutit ett gymnasieprogram och börjat ett annat. Det vet den utbildade gymnasieläraren Wengholm.

Malin Wengholm är en omvittnat skicklig, driftig och engagerad politiker. Hon började sin politiska karriär i Värnamo, där hon bedrev en framgångsrik personvalskampanj i valet 2006 och blev ordförande i tekniska nämnden. En gång läxade hon upp en tjänsteman med ord som blev bevingade:

– Om din ordförande säger hoppa, kan du bara ställa en enda fråga: Hur högt?

Det var obekvämt, men också befriande osvenskt. Ett första kvitto på att hon är frispråkig och att ingen sätter sig på henne. En del hade svårt med hennes ledarstil, men hon fick också mycket stöd. Mot slutet av sin tid i Värnamopolitiken – innan hon satsade på regionfullmäktige – gjorde hon sig känd som kritiker mot projektet att renovera den gamla gummifabriken för 100-tals miljoner. Ett engagemang som visade att hon utöver sin frispråkighet också har integritet.

Frispråkighet är en egenskap som en politiker med tungt ansvar måste vakta noga. Det har visat sig flera gånger för Malin Wengholm. Förra hösten anklagades hon av flera läkare för att ljuga om att barn dött vid Värnamo sjukhus. I början av 2018 hamnade hon i blåsväder för att i en diskussionsgrupp på Facebook ha liknat dövrörelsen vid en sekt. Rörelsen anser fortfarande att Wengholm är en ursäkt skyldig.

Det är två saker regionstyrelsens ordförande måste förstå. Det ena är att hon är regionstyrelsens ordförande dygnet runt tills uppdraget går till någon annan. Hon kan inte räkna med att någon ska skilja på saker hon säger som privatperson och som innehavare av sitt uppdrag.

Det andra är att yttrandefriheten inte är hotad för att någon ifrågasätter lämpligheten i något hon säger, vilket hon antydde i kontakten med tidningen. Yttrandefriheten ger dig rätt att säga vad du vill, men det betyder inte att andra inte kan bli ledsna och det fråntar inte någon annan rätten att utkräva ansvar för det du säger. Ju mer makt du har, desto fler finns det som kan ha anledning att kräva dig på ansvar.

På riksplanet dansar Malin Wengholms parti Moderaterna balett på en slak lina och dirigenten Ulf Kristersson får hålla tungan rätt i mun där han står med taktpinnen. Partiledaren har dels lovat att gå ”ända in i kaklet” med att försöka bilda alliansregering, dels lovat att inte samarbeta med SD ”om inte himlen faller ner”.

Taktiken för att inte svika något av löftena verkar just nu vara att framhärda i att alliansen är det största samlade regeringsalternativet i riksdagen. Det är förstås bara en dimridå och en matematisk osanning, såvida inte Kristersson har hemliga underrättelser om att Vänsterpartiet tänker börja fälla arbetarregeringar.

Under Fredrik Reinfeldt blev Moderaterna ett brett borgerligt parti som kunde kalla sig statsbärande. 30 procent i riksdagsvalet 2010 är partiets bästa resultat sedan den allmänna rösträtten infördes. Sedan Reinfeldt – efter tappet till mer ”normala” 23 procent i valet 2014 – abdikerade har Moderaterna mest försökt förnya sig bakåt. Ulf Kristersson hade ingen avundsvärd roll när han tog över ett krisande parti från Anna Kinberg Batra ett år före valet.

Med tanke på utgångsläget får det betraktas som en framgång att inte ha kört i diket. Med opinionskrisen från 2017 och hotet om att bli passerat som Sveriges näst största parti i bakhuvudet är 19,8 procent acceptabelt. Om inte annat mycket bättre än det sista katastrofvalet före den gyllene Reinfeldteran. Sannolikt ska en del av den relativa framgången tillskrivas SD:s och Jimmie Åkessons svaga valspurt. Hur många väljare som hoppade tillbaka till M respektive S när Åkesson filosoferade om varför invandrare inte får jobb eller när han inte kunde välja mellan Putin och Macron är svårt att säga säkert, men enligt opinionsinstituten finns ett samband kopplat till tidpunkten.

Kristerssons stora problem är att det numera finns två dörrar ut ur partiet – en mot höger och en mot mitten. Behöver han två händer för att hålla den ena stängd öppnas den andra av blotta vinddraget.

Inom Moderaterna finns det förstås olika åsikter om var Kristerssons händer gör bäst nytta. Himlen har knappast fallit, men i flera medier har moderata företrädare gått ut med propåer om att M borde ta makten med SD:s hjälp. Bland tillskyndarna finns kommunalråd, riksdagsledamöter och tidigare partiledaren Ulf Adelsohn.

Vid sidan av tramsargument om att ”komma upp ur sandlådan” och att man måste ”kunna prata med alla” (som om det gällde att diskutera vädret) nämns ofta att målet måste vara att få igenom så mycket moderat politik som möjligt. Där närmar vi oss frågans kärna. SD har självklart samma mål. Jimmie Åkesson har ingen som helst anledning att bli så tacksam att han skulle tolerera en alliansregering för att moderater börjar prata med honom i riksdagens kafeteria.

Vilken moderat politik är det som är så viktig och så lämplig att få igenom med just SD:s hjälp? Christian Sonesson, M-kommunalråd i skånska Staffanstorp, nämnde kriminal- och migrationspolitik. Migration? Med partiet som vill ha stopp för kvotflyktingar och har en närmast rasbiologisk skrivning om människors ”nedärvda essens” i sitt principprogram? Varför just migrationen skulle vara ett särskilt intressant område när även KD och S har gått till val på en stram invandringspolitik är också en gåta. Som bekant har M inte varit främmande för att göra upp med S på migrationsområdet förut.

Hos SD finns också ett EU-motstånd och en närmast isolationistisk syn på nationalstaten. Motstånd mot sådana idéer bör i anständighetens namn vara synnerligen angelägen moderat politik. Om Kristersson ger vika för locktonerna kan alliansen spricka, dörren mot mitten öppnas och väljare rusa ut mot C och L. Inför 2022 kan tanken på Annie Lööf som statsminister plötsligt låta fullt rimlig, och om Kristersson då leder ett 12-procentsparti på högerkanten har han bara Jimmie Åkessons axel att gråta mot.

Malin Wengholm står inte inför samma brännande dilemma som sin partiledare. I regionen stiftas inte lagar och Sveriges roll i Europa formas inte. Kanske förlåter hennes väljare om det samarbete som funnits med SD fortsätter eller till och med fördjupas och blir tydligt. Ändå finns det all anledning för henne att fundera noga över vägval – också när det gäller hållningen gentemot SD.