Efter två mandatperioder med minoritetsstyre krävs det att vi får en regering som kan staka ut en politisk väg och möta de utmaningar som väntar. Det är något att tänka på för nyvalde talmannen Andreas Norlén när han inleder sina sonderingar.

När allt annat går åt pipan kan det till synes orimliga bli det enda orimliga. Då kan vi till och med få se Jan Björklund (L) som statsminister.
I åtta år har Sverige haft koalitionsregeringar som styrt i minoritet. Sådana regeringars reformarbete går ofta trögt. Först måste regeringspartierna kompromissa sinsemellan. Sedan får man gå till riksdagen och söka majoritet för sin politik. Eftersom den redan är resultat av kompromisser finns där redan massor av detaljer som inte går att rucka på med mindre än att gå tillbaka till regeringens förhandlingsbord.
Allt tyder på att en lågkonjunktur kommer denna mandatperiod – och den måste Sverige stå rustat för. På andra sidan Östersjön visar Putin oförminskad aggressivitet och labilitet. Nästa regering måste på allvar ta itu med att närma sig en fördubbling av Försvarsmaktens anslag.
Annons
Annons
Detta alltså ovanpå allt det där med vårdköer, skolresultat och skatter som folket förväntar sig att en regering ska fixa. Då krävs det handlingsutrymme och en vision. Att inte ge SD inflytande räcker inte som politisk idé för en regering.
Det är något som Andreas Norlén (M) bör ha i åtanke när han inleder sina sonderingar. Här är några alternativ som den nye talmannen kan komma att få överväga.
S+MP+(V)
I praktiken det som riksdagen röstar nej till i dag, eftersom Stefan Löfven vägrat avgå. För att få sitta kvar som statsminister behöver Löfven stöd från alliansen och de inviterna har avvisats.
Alliansen
SD har ingen anledning att släppa fram en alliansregering utan att få det inflytande över politiken som de borgerliga inte vill ge dem. Inte heller de rödgröna lär se någon anledning att släppa fram en alliansregering, som alltså faller.
M+KD
Ulf Kristerssons mest realistiska chans att bli statsminister. En sådan regering kan tolereras av SD, C och L och därmed släppas igenom. Den kan förhandla budget med C och L och samtidigt sockra med politik som är så pass attraktiv för SD att de inte ”kan” rösta för en S-budget.
C och L skulle på Sjöstedtskt vis kunna föra loggbok över alla liberala reformer de fått igenom och närhelst regeringen smyger för nära SD kan de ta på sig oppositionshatten och påminna om vilka som är de anständiga i det borgerliga rummet.
Om de rödgröna går fram med ett gemensamt budgetförslag blir det knivigt. Då måste regeringens budget få aktivt stöd av SD. Sådana röster ger inte SD gratis och för Kristersson blir det konsekvenser. Att förklara sitt svek i hållningen gentemot SD skulle bli lika hopplöst som att stoppa väljarflykten mot mitten.
Annons
Annons
Mittenregering
S, MP, C och L. Flera kombinationer är möjliga, allt från alla fyra partierna i koalition till två eller tre med övriga som stödpartier. Regeringen skulle kunna få igenom budget med passiv majoritet. Man ska dock inte lura sig att tro att det är lika enkelt att kapa av ytterkanterna på höger/vänster-skalan som att dela den mitt itu. Centerpartiet, som ofta ses som en brygga mellan blocken, står i själva verket mycket långt ifrån S när det gäller ekonomisk politik och arbetsmarknadsfrågor. Frågan är också om Annie Lööf är beredd att ingå i en regering som till stora delar bedriver S-politik i ett svårt läge. Det tjänar inte hennes dröm – att leda det stora borgerliga partiet och vara en realistisk statsministerkandidat 2022.
S+M
Inte så orealistiskt som det låter. Trots Moderaternas tillbakagång post-Reinfeldt har partierna mycket gemensamt. Den här superkartellen skulle utan problem kunna enas om stabil politik på områdena migration och lag och ordning. Med disciplin och beslutsamhet kan man också enas om strategiska och viktiga satsningar på välfärdsområdet.
L
Vad, en regering med enbart riksdagens näst minsta parti? Samma sak hände 1978, då Ola Ullsten ledde en ren folkpartiregering. När allt annat går åt pipan kan det till synes orimliga bli det enda rimliga. Om Annie Lööf hellre skulle bli nästa Thorbjörn Fälldin 2022 än regera sönder sig 2018 så får Jan Björklund inga fler chanser att bli näste Ullsten. Han skulle kunna gå till historien som den som tog ansvar för en nation i nöd och isolerade SD. Regeringsunderlaget blir förstås lövtunt, varför budget måste göras upp med både M och S. Det är en situation där alla räddar ansiktet. Inga löften sviks.
Oavsett vem som blir vår nästa statsminister är en sak klar. Jobbet är inte gjort när en regering har bildats. Det är då det börjar.