Liberalerna har inte varit något tillväxtparti under Björklunds elvaåriga ledning. Nöjdheten med honom var förmodligen inte 100-procentig inom partiet efter valrörelsen. Inte för att han direkt gjorde ett dåligt jobb utan för att det inte vill lyfta. I skolfrågan är nog ledaren till och med trött på sig själv och profileringen som riksdagens mest EU-vänliga parti, trots att den är så viktig, är inte något som särskilt många väljare verkar fästa stor vikt vid.

Varför är det en paradox att han gör ett så mycket bättre intryck efter valet? För att stilen är densamma – torr och saklig. Varför äger den sin logik? För att logiken är hans vapen. Hur långt kan den ta honom? Kanske hela vägen.

L-ledaren talar klarspråk om förutsättningarna. Som trots alla låsningar är ganska enkla i en rent saklig mening. Allt det där som journalister och kommentatorer får upprepa hela tiden för att andra politiker inte vill låtsas om det när det inte passar.

Som Björklund säger:

Huvudspåret är en alliansregering med stöd över blockgränsen. Går inte det så blir det ingen alliansregering, eftersom vi före valet lovat att vi inte ska samverka med SD och det vi lovat självklart gäller. Har en alliansregering inte stöd faller den eftersom ett rödgrönt budgetalternativ samlar fler röster i riksdagen och det är inget att göra åt den saken.

Inga Kristerssonska dimridåer, ingen Buschtorsk tvetydighet. Att han fäster stor vikt vid att en regering inte bara ska kunna ta makten utan också kunna få igenom en budget att göra politik av är också förtroendeingivande. Tillträda i oktober och avgå i november är det ingen nytta med. Synnerligen rimlig och vuxen ståndpunkt.

Talmannen Andreas Norlén intervjuades nyligen i Expressens politikmagasin Bara Politik och gav då ett för honom självklart besked, som nog många väljare inte tänker på. Om både Ulf Kristersson och Stefan Löfven misslyckas med att bilda regering kan talmannen självklart nominera en tredje statsministerkandidat. Han har fyra försök på sig.

Ledarsidan har tidigare pekat ut Björklund som en inte särskilt trolig, men fullt möjlig, statsministerkandidat. Vi är inte där än, men de fyra veckor som gått har inte fått det att verka mindre troligt, och hur ser det ut i november?

Först ska Kristersson stångas med sitt kakel. När alla förstått att Löfven inte tänker stödja en alliansregering och skänka makten till de borgerliga för tid och evighet får han prova något annat. Ett sannolikt alternativ är att han försöker med en mindre regering och hoppas få C, L och SD att tolerera den. Lyckas inte det röstas han ned eller ger upp och näste man till sondering blir rimligen Stefan Löfven.

Han försöker då bilda en mittenregering. Det kan bara lyckas om Vänsterpartiet lämnas utan inflytande. Idéer om en blocköverskridande regering är dödsdömda så länge något block tänker sig att det egna ska hålla ihop med hjälp av ett stödhjul från andra sidan. Löfven förstår säkert den förutsättningen, men även om han förhåller sig till den är det långt ifrån säkert att han lyckas.

När båda de på förhand utpekade statsministerkandidaterna har fallit måste först stoftet lägga sig. Sedan måste blickarna förflyttas till någon annan. Många har framfört Annie Lööf, men henne tror inte jag på. Klyftan mellan S och C är djup och att riskera att regera sönder sig ingår inte i hennes plan för dagen.

Då kan talmannens ögon snegla mot Jan Björklund. L-ledaren skulle ha många tänkbara mittenkonstellationer att överväga. Många knutar skulle lossna om regeringsbildaren inte heter Löfven. Men så har vi det där med att koalitionsregeringar i minoritet har så förbaskat svårt att få något gjort. Björklunds bästa drag blir att bilda en enpartiregering och utnyttja sitt partis position som den mest robusta bryggan mellan blocken till att sluta breda budgetöverenskommelser med både M och S.

De budgetförhandlingarna skulle förstås kräva ett stort mått av pragmatism för att kunna enas om de stora ödesfrågorna och bordlägga de mest vidlyftiga visionerna. Uppgifter har sipprat ut om att S kan gå med på friare hyressättning och ökade försvarsanslag och det är ingen dålig början.

Värdet av att alla räddar ansiktet i det här scenariot ska inte underskattas. Ingen skulle svika något löfte och Kristersson och Löfven behöver inte framstå som att de blivit kompisar.

Det där med politiken löser politiker ofta om de bara får behålla sina ansikten. Så kunde vi få en tveklöst vuxen statsminister också. Alltid något.