Det var en solig augustidag i västerbottniska Högfors, en by med endast sex beboeliga hus. Året var 2004 och fyra sommarklädda partiledare planterade tallar i terrängen och trivdes tillsammans som aldrig förr. De höll presskonferens på en förstutrappa och förkunnade sin pånyttfödelse. Fyra hade blivit en och i skyn syntes en komet vars svans skimrade i alla regnbåges färger – ett tecken som bringade bud om slutet för socialdemokratin.

Inte.

Det frestar att skriva att partiledarna var osedvanligt blöta i håret, men det mytomspunna badet i C-ledaren Maud Olofssons badtunna lär aldrig ha ägt rum i verkligheten, så det mesta var nog som vanligt. Det var de fyra borgerliga partierna M, KD, FP och C, som tillsammans ville få förtroende av minst halva valmanskåren, precis som brukligt.

Fast kanske.

Man ska givetvis inte underskatta värdet av det mer formaliserade borgerliga samarbetet under namnet alliansen som gav två borgerliga regeringsperioder. Men heller inte överdramatisera, eller blunda för att den största framgångsfaktorn var Fredrik Reinfeldts eleganta triangulering. Nya Moderaterna blev ett parti som knyckte väljare inte bara från övriga borgerligheten utan också från motståndarsidan.

Det svenska borgerliga samarbetet har funnits åtminstone sedan 1970-talet. Ibland har en koalition spruckit på grund av kärnkraft, ibland har någon lämnat en regering för att han inte ville bygga en bro och därefter smusslat lite med Socialdemokraterna, men samarbetspartierna har alltid hittat tillbaka till varandra.

Nu gäller det för borgerliga sympatisörer att inte gå på Socialdemokraternas urgamla spinn om borgerlighetens ständiga oenighet. Liksom att inte gå på högerns spinn om vari hotet mot allianssamarbetet ligger. Vi återkommer till det sistnämnda. Först en annan historisk tillbakablick, nu helt utan ironiska undertoner.

1917 tillträdde en ny svensk regering under liberalen Nils Edén. Ett av regeringens första initiativ var att lägga fram en proposition om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Den bifölls i riksdagens andra kammare – men röstades ned i den första, där högern hade majoritet.

Finansminister i Edéns koalitionsregering var socialdemokraten Hjalmar Branting.

Först efter den ryska revolutionen mjuknade högern och 1918 bifölls förslaget om kvinnlig rösträtt. När grundlagsändringen var faktum kunde det första andrakammarvalet där både män och kvinnor fick rösta hållas 1921. Det var födelsen för den svenska demokrati vi tar för given i dag. En seger för liberaler och socialdemokrater.

Hur är det här relevant i dag? Demokrati är alltid relevant.

Fortsättningen känner ni till. Brantings socialdemokrater utvecklades med tiden till Sveriges statsbärande parti. Under drygt två decennier efter andra världskrigets framstod S maktinnehav som en naturlag.

Under årtionden av reformarbete i socialistisk riktning växer självklart liberalers incitament för att söka samarbete och gemensamma nämnare högerut. Att liberaler och konservativa skulle göra gemensam sak mot löntagarfonder och andra tendenser till socialisering av ekonomin var naturligt och grunden till att en borgerlig regering under centerpartisten Thorbjörn Fälldin kunde tillträda 1976. Kärnkraftverk och Öresundsbroar till trots så har de borgerliga partierna tillsammans utgjort ett alternativ till socialdemokratin sedan dess.

Borgerliga partier kan samarbeta med partier utanför borgerligheten emellanåt. Har det inte varit Centern som gjort upp med de rödgröna om gymnasielagen så har det varit M som gjort upp med S om att fortsätta utvisa apatiska flyktingbarn. I den sistnämnda frågan fanns en djup spricka mellan Reinfeldts Moderater och resten av alliansen, mindre än ett år efter Högfors. Sådana uppgörelser är inte detsamma som att det inte finns en borgerlighet med skäl att samverka.

Man måste också minnas att borgerlig samverkan inte främst har underlättats av att liberaler gått åt höger utan av att högern gjort det motsatta. Moderaterna tvingades inse att valet stod mellan samverkan och evig opposition och partiet utvecklades under lång tid i tydlig liberal riktning. Inte minst under Carl Bildts ledning på 1980- och 90-talet.

De senaste årens politiska utveckling i Sverige har slagit upp gamla hål i bryggan mellan liberaler och konservativa. Valresultatet har ställt det på sin spets. Urgamla konflikter är aktuella igen.

Liberalism står för öppenhet, frihet, demokrati och globalisering. Liberaler kan inte samverka med konservativa ultranationalister som beundrar utvecklingen i länder som Ungern och Polen. Trots allt vatten som runnit under Öresunds- och andra broar sedan 1917 är det mer naturligt att kroka arm med socialdemokratin. Om det gäller försvar av den liberala demokrati man en gång stred gemensamt för.

Liberaler är nu ansatta från två håll. Gå inte på S gamla spinn om att en röst på ett borgerligt parti är att köpa grisen i säcken. Gå inte på de alltmer högljudda högerdebattörernas villospår om att det är liberaler som hotar att splittra borgerligheten.

För liberaler finns inget val. Det är konservativa som måste välja – och leva med konsekvenserna.