Det är inte klädsamt att gå som katten kring het gröt. Ulf Kristerssons utspel om det han kallade 3-2-1 – en regering med färre än fyra allianspartier, vilket i praktiken skulle innebära Moderaterna och möjligen Kristdemokraterna – har förstås bara ett syfte. Det handlar inte om sakpolitik utan om att försöka göra Jimmie Åkesson nöjd. SD:s motvilja mot C och L är stor. Åkesson ogillar de två liberala partierna mer än han ogillar Socialdemokraterna. En Kristerssonsk ministär utan centerpartister och liberaler skulle ha mycket större chans att tolereras av SD och därmed inte få en majoritet av riksdagen emot sig.

Att KD:s Ebba Busch Thor skulle göra tumme upp var närmast givet. Hon ser inga som helst problem med att SD röstar för regeringens politik. Då behöver man inte vara särskilt konspiratorisk för att misstänka att hon snart inte ser några problem med att i förväg förhöra sig om hur SD tänker rösta. Behöver politiken justeras lite så att det inte ska bli röd knapp från Åkesson så är det väl inte mer med det, får man förmoda. När hon kommit dit är det väl inte värre än att hon aktar sig för att fortsätta säga att hennes parti inte ska förhandla med Sverigedemokraterna.

Annie Lööf och Jan Björklund gjorde dock det enda val liberaler kan göra. Nej till en regering som blir beroende av SD. Den idémässiga konflikten mellan liberaler och ultrakonservativa nationalister är så avgrundsdjup att ett annat besked hade saknat all logik. Och som om inte det räckte har de sina egna väljare att tänka på. Opinionsinstitutet Inizio undersökte i förra veckan hur C- och L-väljare ställer sig till S respektive SD. 92 procent av Centerns väljare föredrog att hämta stöd från S. Motsvarande siffra för Liberalerna var 79 procent.

Man kan också fråga sig varför Lööf och Björklund skulle avstå ministerposter i en borgerlig regering bara för att försöka göra Jimmie Åkesson nöjd. Eller lita på Ulf Kristerssons ord att hans SD-tolererade högerregering skulle agera som en alliansregering och inte som en SD-tolererad högerregering.

Ulf Kristersson gick som bekant ut med sitt 3-2-1-förslag på Facebook i fredags. Det borgerliga samarbetet i Sverige har en förmåga att överleva och återuppstå, men även om vi inte sett alliansens död i helgen så väntar närmast garanterat en svekdebatt. Med sitt oortodoxa utspel i sociala medier positionerade sig moderatledaren effektivt. Han får det att se ut som att allianskollegor väljer bort honom. Högerdebattörer kommer att skrika sig hesa om sveket från C och L under de kommande veckorna. Glöm då inte vem det var som föreslog en borgerlig regering där inte alla borgerliga partier skulle vara med.

Stefan Löfven gnuggade garanterat händerna när han bevittnade Kristerssons drag. M-ledaren har spelat Socialdemokraterna i händerna. Det är illa. Vad som är än mer illa är att konturerna av det ”konservativa block” med SD, M och KD som Jimmie Åkesson så förtvivlat gärna vill bilda nu syns tydligare.