Jag var journaliststudent på en folkhögskola i nordligaste Norrland för 15 år sedan. Efter övningen med Folk och Försvar fick vi tillfälle att ställa vilka frågor vi ville. En klasskamrat frågade Försvarsmaktens högsta närvarande representant, som jag tror var en major, vilket som bedömdes vara det största hotet mot Sverige i dag.

Han harklade sig.

"Det är faktiskt fortfarande Ryssland".

Jag himlade med ögonen. Till mitt försvar ska sägas att jag är 80-talist. Ett barn av glasnost som minns Sovjetunionen som en figur i ett tv-spel. Jag började skolan samma år som Berlinmuren föll. Uppväxt utifrån premissen att fred och frihet lagts ut på entreprenad i det nya Ryssland och att det fredsälskande ryska folket även högaktade sin demokrati. Att läsa om kalla kriget i en historiebok kändes som att läsa James Bond.

Scenariot i övningen vi just hade avslutat, där vi agerade journalister under en militär konflikt som berörde Sverige, kändes också som James Bond. Det var inte olikt Rysslands annektering av Krim.

Jag vet inte om majoren noterade några av reaktionerna när han sa det där om Ryssland, men jag tänker mig att han visste att han hade att göra med den säkerhetspolitiskt kanske mest naiva generation som någonsin funnits i Sverige.

Med tiden har vi tvingats vakna upp, en efter en. Jag för min del gjorde det när Vladimir Putin efter sina två ämbetsperioder som president gjort sig först till premiärminister och därefter evig president. Jag vet inte om jag förstår betydelsen av annekteringen av Krim. Att ett land i Europa angriper ett annat, för territorium. Vad det betyder att det angripna landet inte är med i Nato. Ibland får jag känslan av att betydelsen är större än nästan alla förstår.

När vi vaknat (om vi gjort det) tvingades vi inse att den vuxenvärld vi sedan länge var en del av också hade tillåtit sig att sova. De sakerna hänger förstås ihop. Om inte generationen före oss hade stängt dörren till historien hade vår inte blivit som den blev.

Det finns dock positiva tecken i skyn.

Just nu pågår Trident Juncture 18, den största fullskaliga Natoövningen på decennier, i Norge. Över 50 000 personer från 31 länder deltar. Däribland drygt 2 000 soldater och annan personal från Sverige. Ing 2 ingenjörsregemente i Eksjö bidrar med omkring 100 man.

Scenariot är att Norge angripits av främmande makt från öst. Att det är Ryssland som är angriparen sägs inte, men allt behöver inte sägas. Nato och dess nära samarbetspartners kommer till Norges undsättning.

I förra veckan underströk de fem nordiska försvarsministrarna vikten av övningen i ett gemensamt utspel på DN Debatt. Kvintetten poängterade bland annat den geopolitiska betydelsen av Norden som Europas nordligaste flank och de geografiska, historiska, kulturella och värderingsmässiga banden mellan de nordiska länderna.

Att ländernas starka band och den gemensamma säkerhetspolitiska synen understryks är lika glädjande som att Sverige deltar i övningen – och därtill uppträder som Sverige och inte som en fiktiv geografisk enhet. Det är i den västliga gemenskapen Sverige hör hemma. Det som skorrar falskt i kråksången är förstås att två av de nordiska länderna formellt står utanför Nato.

Svenska folkets skepsis mot Natomedlemskap är fortsatt stark. Den har till och med stärkts något sedan Donald Trump blev USA:s president. Slående är den stora andel av Natomotståndare som ändå räknar med hjälp från Nato om Sverige skulle drabbas. Hur man än vrider på det gäller försäkringen i Natos artikel 5 dock bara de stater som har betalat inträdesbiljetten.

Skillnaden mellan Norge och Sverige är talande. Vår västliga granne, som ockuperades av Nazityskland under andra världskriget, gick med i Nato från start 1949. Sverige valde att officiellt hålla sig neutralt mellan de två dominerande politiska ideologierna på världsscenen. Efter kalla krigets slut har neutralitetspolitiken omformulerats som alliansfrihet.

Denna från vänsterhåll så omhuldade alliansfrihet har inte hindrat Sverige från att bland annat ingå försvarssamarbete (allians?) med Finland. Eller från att anta en solidaritetsförklaring om att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt för den händelse ett annat EU-land eller ett nordiskt land skulle drabbas av angrepp.

Frågan om huruvida alliansfriheten någonsin varit god som idé kan lämnas därhän. I dag är den en innehållslös, plakatpolitisk kvarleva från en annan tid, som i värsta fall står i vägen för viktiga säkerhetspolitiska hänsyn i vår tid.

Riksdagen har beställt ökad militär förmåga av Försvarsmakten. ÖB har slagit larm om att medlen inte räcker för att leverera det som beställts. Den saken måste adresseras i höstens budget, även om det heter att en övergångsregering inte ska ta politiska initiativ.

När försvaret fått sina pengar måste nästa regering fortsätta på den inslagna vägen att närma sig Nato. Då krävs en vilja att med kraft sträva mot målet beträffande försvarsbudgetens andel av BNP.

Vi kanske kan kalla projektet Kamrat två procent?