(UPPDATERING 2018-11-13: Den här texten skrevs innan SD gått ut med att de tänker rösta ja till Ulf Kristersson)

Inga är så hårt ansatta som företrädare för Centern och Liberalerna just nu. Det är inte bara företrädare för M och KD som, gärna anonymt via pressen, eldar på allianskollegorna. Fristående högerdebattörer har startat svekdebatten för länge sedan och i sociala medier pågår en ful smutskastningskampanj som ofta riktar sig mot partiledarna Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) personligen.

Två personer sitter tyst och gnuggar händerna. Dels Stefan Löfven (S), som bara behöver hålla mun och se mittenpartierna piskas mot honom. Man skulle kunna ställa honom inför alternativen att samarbeta med SD, släppa fram alliansen eller gå till extra val. Men han får inga tuffa frågor.

Dels Jimmie Åkesson. Utan försäkringar om inflytande har han aviserat att rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister och därmed spelar det ingen som helst roll hur C och L gör. Det låtsas ingen om.

Och här blir det riktigt intressant.

Om det på onsdag blir 154 JA och 195 NEJ kommer en orkan att blåsa igenom riksdagens kammare. De 62 ja-rösterna från SD skulle blåsa C och L bort från alliansen och all världens väg. Baksuget skulle dra M och KD rakt in i Åkessons väntande famn.

SD-ledaren har gott om incitament för att göra tvärtemot vad han hittills har sagt. Han vill klyva alliansen lika mycket som Stefan Löfven vill. Han föraktar allt de liberala partierna står för och han vill förarga M och KD, få dem till sig och förverkliga sin dröm om ett konservativt högerblock.

En majoritet för ett sådant block kan finnas på andra sidan det extra val som troligen ingen utom Åkesson vill ha. Det krävs inte mycket mer än att de tre partierna som helhet ökar sitt väljarstöd något samtidigt som ett eller två andra partier hamnar under riksdagsspärren.

Frågan är hur dagens eller nästa ledare för Moderaterna tänker sig att kunna göra anspråk på att vara ett sådant blocks statsministerkandidat om SD är större. Det är sådana frågor moderater borde ställa till sig själva och till sin partiledare i stället för att hetsa mot Lööf och Björklund.

KD-ledaren Ebba Busch Thor medverkade i söndagens Agenda. Hon borde ha fått frågor om hur SD:s röster ska säkras och vad hon tror att det kostar. I stället fick hon prata om – Lööf och Björklund.

Göteborgs-Postens ledarsida frågade i lördags retoriskt hur många professurer i statsvetenskap det behövs för att förstå vad Annie Lööf och Jan Björklund vill.

Den första frågan borde vara vad de inte vill, eftersom det är vad deras nej-röster kommer att visa. De vill inte ha en regering som är beroende av SD:s aktiva eller passiva stöd för att kunna såväl tillträda som regera.

Det krävs noll professurer i statsvetenskap för att förstå den hållningens natur eller dess rationalitet.

Om en sådan regering tillträder ges SD veto över politiken i varje omröstning. Även om SD skulle vara hyggliga nog att lägga ned sina röster i en budgetomröstning så vinner S+MP+V eftersom de har fler mandat än alliansen. Att inte låtsas om detta grundläggande faktum är ett förbiseende av sådana proportioner att det knappt går att formulera.

Mycket troligare än att SD glatt skulle göra vad de kan för att slussa igenom allianspolitik utan att få något för det är att vi kommer att se en utveckling liknande den i Danmark. Där växer sig Dansk Folkepartis inflytande över de borgerliga regeringspartiernas politik allt starkare. Prislappen för tjänster tenderar att justeras uppåt över tid, lika säkert som att den som har fått makt tenderar att försöka behålla den.

Så vad VILL C och L då? De har sagt att de vill försöka få till stånd ett samarbete mellan alliansen och MP. Det är förstås inte lätt. Riksdagen är inte Stockholms stadshus. Det finns betydande sakpolitiska skillnader och dessutom vill MP inte se Kristersson som statsminister (ett nej som av okänd anledning respekteras till skillnad från C/L-nejet till SD). Så till vida har högerdebattörerna rätt i sina invändningar. Men nästa argument – att MP:s stöd ändå inte skulle ge majoritet – läcker som en schweizerost.

En budget med stöd av alliansens och MP:s mandat skulle inte kunna fällas av den röda sidan och SD:s ja-röster behövs därmed inte. Att SD skulle rösta på en S-budget får ses som extremt osannolikt och skulle det ske får väl partierna vara så goda och bilda regering.

Att vifta bort den dramatiska skillnad MP:s stöd skulle göra rent matematiskt är ett förbiseende av samma proportioner som att inte låtsas om att det är Jimmie Åkessons röster som har verklig tyngd på onsdag.