Som vanligt kretsar stora delar av den f.d. Alliansens politik omkring Sverigedemokraterna. Nu senast har Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor annonserat att KD tänker ”få största möjliga genomslag” för den egna politiken. Ett uttalande som kan tyckas självklart men som ändå har åstadkommit något av en storm i det politiska Sverige eftersom det i praktiken innebär att KD ibland ska föra samtal med SD.

På ett personligt plan är jag innerligt trött på dansen kring Sverigedemokraterna och att den skymmer mycket annat viktigt i den svenska politiken. Det är därför som jag är böjd att hålla med Busch Thors resonemang som hon varit konsekvent med länge. Som politiskt parti måste du alltid sträva efter att uppnå maximalt stöd för den egna politiken i alla fall om du tror att det är den bästa för landet.

En partiledare måste helt enkelt vara så pass säker i den egna ideologin att personen i fråga inte automatiskt får förhandlingspartners åsikter och ideologi. Föregående mening kan tyckas lite tramsig, men till syvende och sist kokar hela ”samtala-eller-inte-samtala-med-SD” ned till detta. För det har tidigare funnits farhågor att andra partier successivt söker anpassa sig till Sverigedemokraterna och tanken kan sammanfattas som att ”ger du Jimmie lillfingret så tar han hela handen”. Men kanske är så inte fallet?

Kanske det istället handlar om att Sverigedemokraterna pekat på konkreta samhällsproblem som andra har velat förtiga. Även om de inte haft hållbara lösningar kanske SD helt enkelt har fått stöd för att vi andra inte har lyssnat. Jag skriver ”vi” för jag har arbetat med politisk journalistik sedan 2013 och trodde länge på ”lillfingret” och ”hela handen” filosofin. Men det går jag inte längre för det är samtiden som har visat på att vi har problem med integration och kriminalitet i vårt land för att nämna två av SD:s profilfrågor. Det var inte Jimmie Åkesson som skapade ”särskilt utsatta områden” och gruppledaren Mattias Karlsson har inte finansierat svenska IS-terrorister. Oavsett hur smaklöst Karlssons FB-status om ”segra eller dö” var.

Till detta ska också läggas SD:s nutidshistoria och jag är den förste att tillstå att Jimmie Åkesson gick med i ett parti som rent ut sagt verkade vidrigt. Men det gjorde även Jonas Sjöstedt i mina ögon och kanske det är så pass enkelt att Jimmie Åkesson inte hyser exakt samma åsikter idag som när han var tonåring. Kanske har han likt Sjöstedt förändrat sitt parti. Slutligen bör påpekas att det med jämna mellanrum avslöjas rasister inom SD och att de också utesluts. Men de fortsätter att poppa upp och detta ska media självklart granska. Om SD verkligen vill göra upp med sin historia borde de även publicera den sedan länge utannonserade Vitboken som ännu inte har kommit.

Relation till Sverigedemokraterna handlar om den egna ideologiska säkerheten. Själv är jag en varm anhängare av fritt inträde till statliga museer men det gör mig inte till Vänsterpartist. Dessutom högaktar jag SD-politikern Paula Bieler efter att vi en gång var på samma bröllop. Men jag känner mig inte riktigt som Sverigedemokrat. Men det är på denna barnsliga nivå som debatten just nu ligger och därför är Bush Thors klargörande en frisk fläkt. Nu är det upp till henne och Kristdemokraterna att stå fast i den egna ideologin och för Ulf Kristersson är det hög tid att fundera på Moderaternas strategi.

Fotnot: Detta är en krönika som är en personligt skriven text. Alla åsikter som redovisas i texten är skribentens egna. Så här jobbar Hall Media med åsiktsmaterial.