Det är på fönsterfabriken Leiab i Mariannelund vi träffar Ashok Kanji Parmar. Här har den Tanzaniafödde 65-åringen jobbat i 18 år.

– Jag trivs jättebra här och jag ska jobba ytterligare ett år, men det kanske inte blir heltid, säger han under lunchpausen den här eftermiddagen.

För kommuninvånarna är han ändå mer känd för sitt skomakeri på Jungfrugatan som han drivit i snart 30 år.

– Jag kom till Sverige i december 1988 och jag startade skomakeriet 1991.

De följande åren drev Ashok skomakeriet på heltid. När han fick jobb i Vetlanda, efter tips från en av sina kunder, så försökte han sälja skomakeriet. Dock utan framgång.

– Då bestämde jag mig för att köra skomakeriet på deltid. Jag har arbetat på kvällar, jag kan inte sitta still, säger han och skrattar.

Ashoks pappa var en händig man hemma i Tanzania. Ashok berättar att pappan gjorde soffor, kapell till lastbilar och inte minst ortopedskor till handikappade.

– Det är fascinerande när jag tänker på det. Han dog 1974 men jag minns precis hur han gjorde, säger Ashok som förvaltat sin fars kunskaper.

Flera tidningen har pratat med vittnar om en duktig skomakare med bra service till rimliga priser.

– Jag har många äldre kunder. En del kommer med rollator och eftersom det är svårt att gå ner för trappen så brukar jag hämta grejerna, eller lämna dem vid entrén när de kommer. Det har blivit många härliga samtal de här åren.

Ashok ler mycket och berättar passionerat om sitt yrke. Men inombords ryms ändå känslor som är svåra både att ventilera och bearbeta.

– Det är klart det är jobbigt, jag förlorade ju hela skomakeriet. Men jag pratar mycket med min familj och kollegorna har varit fantastiska.

Det var den 19 juli som larmet gick om rökutveckling på Jungfrugatan/Norra Storgatan i centrala Eksjö.

– Jag var hemma och hade semester. Jag fick ett samtal av min bror som var i Göteborg vid det här tillfället. Han sa att han tror att det brinner i min affär. Nej, du skojar. Det kan inte stämma, sa jag till honom.

Ashok satte sig i bilen från hemmet i Kvarnarp och nere i stan möttes han av en syn han inte kunnat föreställa sig.

– Vägen var ju avstängd så jag stannade nere vid skolan och kunde därifrån se hur det brann i fastigheten. Jag såg hur allt vatten öste ner från takkronorna. Jag pratade med en brandman och en polis och de berättade att det inte blir något kvar.

Ashok stannade kvar och följde brandmännens jobb hela kvällen. Inombords fanns ändå ett hopp om att lokalen kunde räddas.

Dagen efter fick han möjligheten att under en kort stund gå in i lokalen.

– Jag möttes av vatten överallt, det var mörkt och lukten var hemsk.

Veckan efter fick han göra ett ytterligare längre besök. Han kunde då konstatera att inget går att återanvända.

– Maskinerna och materialet var förstört, det luktade mögel. Det gick knappt att andas där inne. Min pojke som var med sa att det inte är värt att vara här inne och riskera hälsan.

Att förlora sitt livsverk är för många en tragedi. Även om det har varit en tuff tid för att bearbeta känslorna så försöker Ashok se positivt.

Han nämner sina kunder flera gånger och tackar för allt stöd han fått.

– Det känns som jag har hela Eksjö bakom mig. Men jag tycker så synd om kunderna, de vet inte vart de ska vända sig nu. Det är många som erbjudit sin hjälp och vill att jag ska öppna igen. Men jag behöver lite tid att fundera. Jag fyller ju 66 år, har protes i knäet och även artros. Mina barn brukar säga: pappa ska du verkligen slita så här mycket.

Hur framtiden ser ut med skomakeriet återstår alltså att se.

– Hjärtat vill. Men du kan inte bygga något direkt efter ett skalv utan måste vänta lite. Men intresset finns fortfarande kvar.