Jonas Palmius är mest känd för Excent (1992), en stol som på ett självklart vis passar in i svensk formgivningshistoria. Nationalmuseum köpte det första exemplaret i diabas. När Palmius för första gången i en separatutställning ställer ut såväl möbler som skulptur och bildkonst ingår Excent i två versioner: diabas likt Nationalmuseums exemplar, och i patinerad brons. Materialet ger verket en orubblig tyngd, både i bokstavlig och bildlig mening.

Excent är lika mycket en skulptur som en stol. Den är till synes väldigt enkel och samtidigt synnerligen komplex. Stolen består av tre stycken eller delar. Den lilla kvadraten som utgör själva sitsen stöds av en upprätt, rektangulär del. Verket avslutas med den mjuka kurvan, en böljande linje, som på ett snillrikt vis är både stolens rygg och dess framben.

Palmius skapar föremål som är fristående från våra förväntningar eller behov. Han leker med begrepp som stol, målning, trappa. Vad är det som fyller begreppen med mening och innehåll? Är det som vi ser överhuvudtaget en stol, en målning och en trappa?

Verket ”Trappa” finns i utställningsrummets mitt. Det är en slående skulptural form: fyra sammanbundna trappsteg i brons som hänger från vajrar i taket. Det första steget börjar en decimeter ovan mark, fortsätter uppåt i en tänkt rörelse ut i ingenstans. Den tänkta rörelsen kan givetvis lika gärna gå åt andra hållet, om man så vill.

Konstnären arbetar hela tiden med att reducera och skala bort. Det blir inte minst tydligt i en serie målningar med titeln ”Målning”. Palmius har skalat bort allting annat och kvar finns den mjukt, böljande linjen som han ständigt återkommer till – även som ett snitt från själva duken eller pannån. Linjen upprepas och varieras i nästa målning, från vägg till vägg, och blir en vågrörelse genom rummet. Den böljande konturen syns även i ”Sken, ett verk i mässingslaminat som en spegelyta.

Vågrörelsen återkommer fler gånger. Verket ”Tryckvåg” är en mobil i svartpatinerad brons: sju ellipser i olika storlek, från större till mindre till större igen. Denna gång finns en lätthet i vågrörelsen som kastar dramatiska skuggor på väggen.

Palmius verk är samtida i alla avseenden, men de har också en mystisk kvalitet. De påminner ibland om antika stoder som hämtats från ett vrak på havsbotten. Det finns ett slags ursprunglighet i de rena formerna och de klassiska, robusta materialen.

I utställningens programblad finns en mycket läsvärd text som är författad av Daniel Gustafsson, nyligen Augustnominerad för romanen Odenplan. Han skriver mycket insiktsfullt om Palmius under rubriken ”Konturens skenbara enkelhet”, en talande beskrivning.

Palmius reducerar och skalar bort, som sagt. Utgångspunkten är en enkel linje som fylls med innehåll: konturen får volym.

"Skenbart" är en elegant genomförd utställning. Palmius samlar verk från 30 år och han kan visa upp en imponerande bredd som sträcker sig över bildkonst, skulptur och möbeldesign. Alla distinktioner mellan begreppen framstår som betydelselösa.

Det är en utställning som utforskar formens alla möjligheter. Konstnären varierar sitt uttryck men behåller en enhetlighet. Det finns en tydlig konsekvens i allt som Palmius gör. Det är intressant att vandra runt i utställningsrummet för att se hur verken förändras när de betraktas från olika håll. Den skenbart enkla linjen förvandlas och får en helt annan skepnad. Ibland är ingenting så komplext som det som verkade så enkelt vid en första anblick.