Svenska folkets intresse för brutala brott verkar omättligt. Vi läser deckare i raketfart, de stora nyhetsprogrammen i tv upptas allt mer av kriminaljournalistik och runt 800 000 personer bänkar sig framför Brottsjournalen för att se polisprofessor Leif GW Persson lägga in en snus och dra oneliners. Kriminalpoddar ploppar upp som svampar ur jorden, vissa med hundratusentals lyssnare varje vecka.

Att det sistnämnda fenomenet förr eller senare på allvar skulle leta sig in i tablåerna hos public service var förstås bara en tidsfråga. Det har redan skett – det senaste exemplet är "Gryningspyromanen", som sändes i sex delar på bästa sändningstid i SVT.

Bakom dokumentärserien står Nils Bergman, som även ligger bakom Rättegångspodden. För sin första serie för SVT, den om det så kallade Arbogafallet, fick han en hel del berättigad kritik. Bland annat för att sätta sig själv i fokus, att dra fallet i långbänk snarare än att gå på djupet och för klippningen och ljud- och ljussättningen – som fick serien att likna thriller minst lika mycket som dokumentär.

Samma mönster går igen i "Gryningspyromanen", men det är inte det som är det mest slående. Det är i stället det märkliga porträtt som tecknas en av modern tids mest omtalade svenska brottslingar.

Polisens utredare berättar om hur oerhört intelligent och svårfångad Gryningspyromanen var. Hur han drev gäck med ordningsmakten, talade i mystiska koder, matade polisens infiltratör med desinformation. Det är konturerna av en Hollywoodaktig superskurk som ritas – närmast ett idolporträtt. En hämnare som fick nog av att ta skit, gav igen på samhället och var för förslagen för att åka fast.

För den som inte sväljer bilden som några av de medverkande poliserna högtidligt levererar framträder en annan bild mellan raderna. Den av Gryningspyromanen som en individ som har haft svårt att anpassa sig till samhället. Som tidvis bor i en husvagn, driver runt på cykel och, sitt rykte som mästerskurk till trots, ideligen döms för bagatellartade småbrott som stöld, häleri, bedrägeri, narkotikabrott och urkundsförfalskning.

Som näsvist upplyser sin polisbevakning om att han aldrig kommer att kunna knytas till en brottsplats med hjälp av skoavtryck – eftersom han listat ut att man kan dra strumpor utanpå skorna. Och till slut grips ett stenkast från en anlagd brand, med strumpor utanpå skorna.

Det framstår om något som oerhört taffligt och gör glorifieringen av honom ännu mer svårsmält. Den sannolikt verkligt intressanta frågan – att en mordbrand utförd med ett minimum av finess är svårutredd för att bevisningen brinner upp – reduceras till ett sidospår som knappt utforskas. Dramaturgi får gå före journalistik.

Brottspoddarna, så kallade "true crime", som SVT-dokumentären är ett slags breddning av, verkar i gränslandet mellan underhållning och journalistik. Många (dock inte Nils Bergmans Rättegångspodden) utan utgivningsbevis och ansvarig utgivare.

Under hösten har kritiken mot poddarna växt. Personerna bakom Mordpodden åtalas för upphovsrättsintrång. Också Svenska Mordhistorier, delvis producerad från Jönköping, har beslagits med plagiat.

Flera anhöriga har varit kritiska mot Rättegångspodden. Kritiken har gällt att deras tragedier förvandlats till underhållning och att de inte underrättats om att programmen skulle publiceras. Sådan kritik är långt mer allvarlig än upphovsrättstvister.

Programmen kan produceras tack vare offentlighetsprincipen. Den gör det möjligt att begära ut domar, förundersökningsprotokoll och inte minst ljudfiler från rättegångar och samtal till 112. Det enda sättet för samhället att svara om trenden skulle fortsätta är att bli mer restriktiv med att lämna ut material.

Det vore väldigt olyckligt – för det skulle försvåra arbetet för seriösa kriminaljournalister. Sådana som kanske hade kunnat granska domarna och förundersökningarna mot Gryningspyromanen och söka riktiga svar på varför han bara kunde fällas för två av de runt 200 brandrelaterade brott han misstänkts för.