Att uppmärksamma politikers arvoden är så att säga en säker investering för nyhetsmedier. Delvis för att det självklart är viktigt att lyfta frågan om ersättningen som ett led i att bevaka och granska de beslut de förtroendevalda fattar. Men också för att frågan har en tacksam inneboende dynamik som gör det lätt att förpacka en slagkraftig nyhet.

Alldeles oavsett nivån på arvodena kan man räkna med att en stor läsarskara kommer att tycka att den är på tok för hög. Det är en del av den sunda skepsis som finns mot politiker, som tyvärr för ofta slår över i irrationellt förakt.

Det går också att jämföra politikerarvodena eller den årliga uppräkningen av dem med lite vad som helst. Till exempel med vad sjuksköterskor får i löneökning eller, som i tidningens senaste artikel, konstatera att de heltidsarvoderade regionråden har närmare 10 000 kronor mer i månaden än riksdagens ledamöter.

Som grädde på moset är det hopplöst för politikerna att gå i svaromål. Att offentligt motivera varför man är värd sin lön låter sig inte göras och den kloke avstår från kommentarer.

Jag har själv kokat många sådana soppor, både som reporter och redaktör.

Från gång till annan är partierna oense om vad den politiska verksamheten får kosta. I regel brukar Vänsterpartiet och Miljöpartiet höra till dem som propagerar för återhållsamhet, liksom Sverigedemokraterna – som gjort det till ett inslag i sin kritik mot "etablissemanget". Föreställningen om att politiker ska motiveras av något slags idealism allena är naiv och något märklig. Alla borde se att det är en fördel om politiken kan locka kompetenta personer med erfarenhet från exempelvis näringsliv och offentlig förvaltning till tunga poster utan att arvodesnivån blir ett hinder. Personerna som tar uppdragen måste inte bara jobba hårt, de måste också finna sig i att kunna bli ifrågasatta dygnet runt och att kunna bli bortröstade.

Strax före valet förra året genomfördes en förändring av den politiska organisationen för Region Jönköpings län. Den ökade kostnaden för politiken till över 50 miljoner per år – vilket är en droppe i havet jämfört med de över tio miljarder politikerna förfogar över.

Förändringen, som då kritiserades av V och MP, var bra. I dag har alla partier i regionfullmäktige minst ett regionråd arvoderat på 60 procent, drygt 46 000 kronor i månaden. Att ha en politiker som åtminstone inte behöver göra allt sitt jobb på fritiden är självklart en stor fördel för varje parti. Ett demokratiskt system där även de små partierna ges förutsättningar att företräda sina väljare så bra som möjligt förlorar ingen på.

Ett heltidsarvoderat regionråd i Jönköpings län kommer att tjäna 77 200 kronor efter nyår. Miljöpartisten Annica Nordqvists påpekande att det ligger "på den övre halvan" sett till landet i övrigt är inget att höja på ögonbrynen åt. Något annat hade varit anmärkningsvärt i en tillväxtregion. Att ställa beloppet mot en riksdagsledamots lön på drygt 68 000 kronor är att jämföra äpplen och päron. Regionråden är mer än parlamentsledamöter och i så fall mer lika regionala motsvarigheter till statsråden.

Nu är det bara att hoppas att den parlamentariska nämnden närmar sig frågan om politikerarvoden med ett stort mått av eftertanke. Invånarna förtjänar politik av god kvalitet och politiker med engagemang som kan lägga ned en stor arbetsinsats.

Då måste det få kosta.