Vi möter Henrik Andersson och Mattias Hallberg på ett kontor mitt inne i Rosenlundsbadet i Jönköping. Mörkret har precis lagt sig utanför och det är strax innan duons simträning. Utanför kontoret hörs barnskratt och bassängens plaskande. Henrik ställer sig vid fönstret och tittar ut över simbassängen där ett gäng unga simmare från Jönköping SS tränar.

– De är framtiden. Simningen är det som är det svåra, att springa och cykla är mer naturligt, utbrister han plötsligt.

Det där med simning är en av tre delar av duons träningsvardag, så det är inte konstigt att han reflekterar kring just det. Henrik och Mattias är nämligen triatleter och swimrun-entusiaster på sin fritid. En fritid som av förklarliga skäl till stor del består av träning.

– Man har en vardag som man försöker pussla ihop först, sedan kommer arbetet till det. Efter det kommer träningen. Dessutom är vi ledare i fotbollen också och lite annat gott. Träningen får jag förlägga sena kvällar och tidiga morgnar plus helger, säger Henrik.

– Det är ett stort pussel. När vi har lagt alla pusselbitar så ser vi var det finns tid över och lägger träningen därefter, flikar Mattias in.

Och det blir en hel del träning. Exakt hur många timmar i snitt per vecka det blir är de själva inte säkra på, men under vår och sommarperioder så blir det oftast minst ett pass om dagen. Hösten och vintern går det naturligt ner något i och med att det inte är några tävlingar de tränar inför då. När de ligger lågt med träningen blir det dock ändå minst tre pass i veckan. För att försöka hinna med alla passen blir det att de försöker kombinera aktiviteter. När det är en bortamatch med sonens fotbollslag cyklar till exempel Henrik till och från matcherna när tillfälle ges.

– Du får tänka till lite. Du kan ta med löparkläderna till jobbet och springa hem sen och cykla till jobbet morgonen efter. Du kan åka upp och simma på lunchen eller innan jobbet. Man får vara lite innovativ när det gäller det. Det är det som är så bra med triathlon - är jag trött i benen efter cyklingen så kan man simma istället, säger Henrik.

Det som tar överlägset mest tid för dem är cyklingen. Mycket på grund av de distanserna som man som triatlet måste vänja sig vid.

– Det är som mental träning att cykla. Det handlar om att bestämma hjärnan för att du sitter på en cykel och gör det ganska länge. Det är ganska matande träning på cykeln, så det krävs pannben för att klara av det, fortsätter Henrik.

Hur tar er familj att ni lägger så mycket tid på träning?

– Det är väl inte alltid lattjolajban, det ska jag inte sticka under stol med. Man har ju bara den tiden man har, men jag resonerar så att jag kanske hade varit en jobbigare människa att ha att göra med om jag inte tränade. Jag märker själv att jag kanske inte blir samma person när jag inte tränar. Jag behöver det för att fungera, annars blir jag ganska… Det är mitt sätt att ventilera saker från jobbet och livet allmänt och stänga av helt enkelt. Det behöver jag. Det har folk i min närhet alltid haft förståelse för. Det har aldrig varit en hemlighet att jag tränar, säger Henrik.

Mattias skriver under på det mesta som Henrik säger.

– När jag tränar blir jag lugn. Det finns tillfällen när jag blir tillsagd av min sambo att ge mig ut och springa så att jag blir lite lugnare, säger han.

Familjerna stöttar gärna, även om det inte alltid är roligt. Faktum är att de är med på en del tävlingar och hejar på. Där är det en fördel att båda familjerna kan umgås samtidigt.

För Mattias del var triathlon ett sätt att fortsätta träna och hålla sig lite mer skadefri. Tidigare hade han spelat innebandy men fick ont i ryggen av det. Efter att ha gått in för löpning ett tag gick han till slut över till triathlon 2015. Ett år efter det lyckades han och en gemensam vän locka över Henrik till sporten genom ett samtal under en lagfest med IK Vista.

– Det tog lite spinn då, jag gjorde slag i saken och anmälde mig till Jönköpings Iron Man, halvdistans, och på den vägen är det. Sedan var det bara på det egentligen och köra på. Kort efter det anmälde jag mig till en nybörjarkurs i crawl och därigenom lärde jag känna människorna bakom träningsforumet Trifit, Christian och Kristina Kirchberger, som vi tränar med. Jag har hållit på i tre år nu, säger Henrik.

Förutom triathlon utövar duon även swimrun. Swimrun är precis som det låter - en tävling som kombinerar simning och springande. Ett lopp går ut på att springa och simma ett antal sträckor utan att stanna mellan. Under loppet växlar man mellan simningen och löpningen. I Jönköping, vid Axamo, finns Sveriges enda stationära bana för sporten.

– Henrik och jag har haft ganska lätt för simning gentemot många av våra kompisar, så vi fann varandra i simbassängen. Därför tränar vi också ihop i swimrun. Vi är ganska lika i simningen och hade exakt på sekunden samma tid på Iron Man 70.3 Jönköping till och med, säger Mattias.

Vad är roligast - när det är extrema förhållanden för att få testa sig eller när det är stiltje och perfekta förhållanden?

– Båda delar, det är rätt kul att göra en sån där överlevnadsgrej som är lite tokig, man är så funtad. Ju tokigare det blir, desto roligare blir det. Samtidigt så kan det vara kul att göra en tävling i ganska perfekta förhållanden också. Få en lugn simtur och känna att allt flyter och inget stör vädermässigt, säger Henrik.

Att börja med triathlon och swimrun när man börjar närma sig 40, det låter som hämtat från en fördom om 40-årskrisens olika sätt att visa sig på säger jag lite på skämt. Henrik tar sig för huvudet och döljer ansiktet en kort stund. Som att han både kände på sig att den frågan skulle komma och att han någonstans i bakhuvudet kanske själv har haft tanken.

– Det kan vara olika saker som det beror på, men det kan exempelvis vara en duktig löpare som lägger ner sin karriär och istället börjar med triathlon, säger Mattias.

– De senaste två åren så ser man en ganska stor skillnad på att man har de som elitsatsar tidigt i unga år. Men hos gemene man som tävlar är det ett ganska stort ålderspann på, vilket är fint. Man kan träna från 20 till 80 liksom. Men det är klart att stora delar är mellan 35 och 45. Jag tror, som Mattias säger, att man kanske kommer från olika typer av idrotter från början och hamnar i triathlon.

Om ni inte hade hittat triathlon, vad tror ni att ni hade gjort istället?

– Jag hade nog kört en klassiker, det är något jag hade velat göra. Jag har inte åkt skidor så mycket, så det vore en bra utmaning. Jag har många saker jag vill göra. Jag gillar utmaningar, men jag vill gärna gå över utmaningen i sig, jag har kvar tävlingsinstinkten från lagsporten och kampsporten. Jag ger fortfarande järnet och är den som skulle vilja försöka kvala in till VM. Det är en del av mitt liv, säger Mattias.

– Jag vet faktiskt inte vad jag hade sysslat med annars egentligen, men någon form av utmaning hade jag gjort. Innan jag började med triathlon körde jag några Vätternrundor med min svåger och när jag kört den tre gånger så ville jag hitta något annat. Så någon sorts utmaning hade det blivit. Jag hade nog hakat på någon kompis som skulle köra en klassiker, Toughest Viking (extrem hinderbanetävling) eller något lerlopp någonstans. Det har nog mycket med att göra vilka jag har runt mig också. Det finns jättemycket man kan träna och uppleva, men vad man väljer handlar nog mycket om tillfälligheter egentligen, säger Henrik.

Kan man säga att det är utmaningen i sig som driver er?

– Absolut, det är inte genomförandet i sig som driver mig. När jag har gjort Iron Man i både Jönköping och Kalmar vill jag utvecklas och utmana mig själv. Det kan handla om att jag vill göra ett bättre sim eller en bättre cykeldel, det behöver inte vara helheten som är det viktiga.

En sak som kan vara aktuellt framöver är en väldigt annorlunda simtävling. I en av deras facebookgrupper dök det upp en fråga om ingen ville testa Strait of Gibraltar Crossing - en tävling där man simmar från Gibraltar till Marocko. Det vill säga ta sig till en annan kontinent genom sin egen kraft utan andra hjälpmedel.

– Det ska vi göra någon gång, säger båda nästan i munnen på varandra.

– Det ser ballt ut med hajar och stora vågor, säger Henrik.

– Det är nog få svenskar som har gjort den känns det som, lägger Mattias till.

Samtalet blir högre i energin. Det syns att de i huvudet redan nu funderar på hur de ska lägga upp den här utmaningen till sina respektive och vad som kommer att krävas för att klara av det. En utmaning till att se fram emot, en av många utmaningar i Henriks och Mattias framtid kan man misstänka.