Det har gått ett år sedan du nominerade den statsministerkandidat som riksdagen sedan valde. Hur minns du dina känslor mot slutet av regeringsbildningsprocessen?

– Jag gav före jul en tidsplan för vad som skulle hända i januari 2019. Det var verkligen dags att partiledarna en gång för alla bestämde sig för hur de ville ha det. Det var därför jag såg det som viktigt att sätta tydliga tidsgränser. De fick ganska gott om tid över jul och nyår att söka stöd för sina respektive kandidaturer, men det behövde vara tydligt för alla att om det inte blir något så blir det extra val i april. Det var därför jag kontaktade valmyndigheten.

Hade det känts som ett nederlag om det hade blivit extra val?

– Absolut. Efter ett val med 87 procents valdeltagande så hade partiledarna sagt "vi tyckte inte att den här riksdagen funkade riktigt, kan ni vara snälla och försöka igen?". Jag tror att det hade varit skadligt för förtroendet för partierna och demokratin.

Nu har vi haft ett år med en regering. Då ska väl riksdagsarbetet ha hunnit bli vardag även i det förändrade politiska landskap vi har. Hur tycker du att partierna har anpassat sig?

– Det är klart att det är en vardag på många sätt. Riksdagen beredde regeringens budget och den gick igenom den här gången. Det kommer propositioner från regeringen om olika sakfrågor, så i den meningen är vi tillbaka i vanligt riksdagsarbete. Samtidigt är min bild att partierna fortfarande håller på att lära sig navigera i det här nya landskapet. Fortfarande finns det ett inslag av sökande.

Något exempel?

– Utan att ge något väldigt konkret kan man väl säga att Januariavtalet är ett 73-punktsprogram och då kan det bli diskussioner i olika utskott om hur mycket avtalet egentligen omfattar. På detaljnivå kan det bli en fråga om en motion är något som det finns en överenskommelse om eller om den ligger utanför. Man kan ta ett exempel på justitieutskottets område om straffet för mord, där det ju har diskuterats från flera oppositionspartier att man vill genomföra lagstiftning i riksdagen, alltså att utskottet ska justera lagstiftningen. Med en minoritetsregering kan det finnas ett handlingsutrymme för en opposition att vara aktiv.

Ser du någon roll för dig själv i det här sökandet som du kallar det?

– I första hand att leda riksdagsarbetet och samla partierna kring en gemensam uppfattning kring hur riksdagen ska utvecklas. Min uppfattning är att det går bra. Hur nu än regeringsbildningen utföll så har partierna en förmåga att skilja mellan sakfrågor och de övergripande frågor som rör riksdagen som institution och det tycker jag är bra och värdefullt.

I riksdagens historia har det hållits totalt elva misstroendeomröstningar, varav sex har ägt rum under den här mandatperioden och den föregående. Tyder det på något?

– Det är ett utflöde av att vi har en mer osäker parlamentarisk situation än vad vi har varit vana vid. Har man en majoritetsregering eller en regering som vilar på en parlamentarisk majoritet så blir misstroendeinstitutet mindre intressant för då vet man redan på förhand utgången. I ett mer öppet politiskt läge är det ju tydligt att det är ett av de verktyg som partierna har valt att använda.

Säger det något om debattklimatet?

– Inte i sig, tycker jag. Man kan väl konstatera att det finns ett antal parlamentariska verktyg där användningen har förändrats över tid, i rätt stor utsträckning drivet av att vi har minoritetsregeringar på ett sätt som vi inte har haft tidigare. Misstroendeinstitutet är ett sådant exempel, men också företeelsen som heter utskottsinitiativ där ett utskott självt kan lyfta en fråga och begära att riksdagen ska göra ett tillkännagivande till regeringen, eller för den delen stifta lag. Där står det i förarbetena att det ska användas med försiktighet och normalt endast i bred enighet. Så är det inte längre, utan nu läggs förslag till utskottsinitiativ som ett verktyg för oppositionen att föra upp politiska frågor på dagordningen.

Är det ett hälsotecken att man använder sig av olika instrument?

– Jag ska förstås vara försiktig med att recensera partierna. Jag kan tycka att det är oundvikligt i ett läge med minoritetsregeringar att det behövs ventiler som kan användas om det skulle vara så att regeringens linje inte har stöd i parlamentet eller att en majoritet vill vara mer aktiv i en fråga än vad regeringen vill.

Det blev ju ingen omröstning mot Eva Nordmark (S), men det hängde i luften. Det som var nytt där var att det aldrig hävdades att ministern skulle ha gjort något fel, utan det handlade om innehållet i en reform. Hur ser du på att man tar till misstroendeinstrumentet av det skälet?

– Här gjorde partierna väldigt olika bedömningar av när man ska använda misstroendevapnet och inte. Då ska jag vara försiktig med att gå in i diskussionen. Jag kan bara konstatera att det har blivit mer aktivt använt och det är uppenbart att det är ett utflöde av att vi har ett annat politiskt landskap än förut.

Kan det inte vara din roll som talman att säga hur man ska arbeta i riksdagen?

– Jag kan så klart föra samtal med partierna om riksdagsarbetet, till exempel hur man ska se på de olika verktyg som finns för att driva politik. Men det är i så fall en diskussion som jag ska föra med partierna och inte offentligt.

Det har talats allt oftare om praxis. I närtid har två budgetpropositioner från regeringen inte gått igenom riksdagen. Framför allt den första gången talades det om att oppositionen hade brutit mot praxis. Är begreppet praxis fortfarande relevant?

– Det är det. Man kan aldrig i grundlag eller riksdagsordning reglera allting i detalj. En hel del av det dagliga arbetet förutsätter att partierna är lojala med systemet och gör ungefär som det är tänkt. Sedan kan så klart praxis förändras över tid. Partierna kan aktivt välja att inte upprätthålla en praxis. Min uppfattning där är väl att man ska göra sådana förskjutningar med eftertanke och omsorg, helst i brett samförstånd.

Tyckte du att vi märkte några konstitutionella begränsningar under regeringsbildningen?

– Efter regeringsbildningen frågade jag gruppledarna om de ansåg att man borde ändra reglerna på något sätt eller inleda en översyn. Jag uppfattade ändå att den samstämmiga bedömningen var att de här reglerna infördes på 70-talet och det här var första gången som de verkligen prövades. Man menade att det inte är rimligt att man ska springa och göra en översyn så fort grundlagarna prövas. Det är en sympatisk hållning som jag delar.

Du har föreslagit en forskningsstudie om regeringsbildningsprocessen som ska läggas fram i vår. Vad hoppas du att den ska visa?

– Grundfrågan som forskarna ställer sig är "varför fick vi den regering vi fick?". Jag ser väldigt mycket fram emot resultatet. Jag tror att det är viktigt när vi hade en så här komplicerad process att man så snabbt som möjligt intervjuar nyckelpersoner medan de fortfarande minns. Att få en analys tror jag är viktigt. Sedan har jag inga förväntningar om förändringar åt ena eller andra hållet. Det får man se när vi har resultatet.

Även valet av dig och de vice talmännen hösten 2018 blev mer politiserat än vad man varit van vid. Tror du att det påverkar allmänhetens syn på ämbetet?

– Jag var så klart väl medveten om att hela kammaren inte hade röstat på mig. Jag utlovade att göra allt för att vara hela riksdagens talman och det har varit min ledstjärna sedan dess. Sedan är min uppfattning att det aldrig har funnits någon av alla accepterad praxis för hur talmannen väljs. De borgerliga partierna har menat att talmannen bör rekryteras från regeringssidan, medan Socialdemokraterna menar att det borde vara största partiet som avgör.

Skulle det vara angeläget att nå mer samsyn?

– Det vore värdefullt. Samtidigt, om det inte är möjligt, så har vi alltid den utväg vi såg i riksdagen 2018 – att vi röstar om saken. Vi i Sverige har gått längre än de flesta när det gäller att talmannen ska vara neutral. I många parlament röstar talmannen. Det illustrerar väl att det, kanske särskilt i Sverige, skulle ha ett värde att man utser talman i bred politisk enighet.