1994 är ett år de flesta svenskar minns. Sommaren var alldeles sagolikt vacker och blev inte fulare av att Tomas Brolin snurrade genom tv-rutan in i miljoner svenska vardagsrum och fick tittarna att uppleva Sverige som en fotbollens stormakt. Samma höst började jag i sjätte klass. Det stod ganska snart klart att den skola jag gått i inte var sig mer lik än vad den gångna sommaren hade varit genomsnittlig.

På det rutnätspapper som utgjorde vårt schema stod inte längre saker som MA, SV och EN i alla rutor. En stor del av dem var tomma. Det var meningen att vi själva skulle fylla i ämnesbeteckningarna i våra scheman och lägga upp vårt arbete utifrån en anvisad mängd tid för varje ämne, liksom ett veckomål att uppnå. Det öppnade förstås för en sorts kreativitet man inte hade getts utlopp för tidigare.

Jag fann mig snabbt. Jag gillade att läsa böcker, vilket ingick som en del av svenskämnet, och gjorde det så mycket jag kunde. I övriga ämnen räckte det med att göra det som var absolut nödvändigt för att hjälpligt nå de kvantitativa målen. Vilka ämnesbeteckningar man skrev i vilka rutor var inte så noga. Man kan säga att jag bejakade min inre latmask.

Sjätteklassare visste förstås knappast vad en läroplan var för något, men paradigmskiftet berodde på att en ny sådan (Lpo 94) gällde. Den skulle antagligen göra skolan mer modern. Vikten av sakkunskaper tonades ned, elevers eget ansvar ökade och läraren blev mindre av kunskapsförmedlare och mer av coachen som skulle guida elever genom deras självständiga lärande.

När jag gick gymnasiet var det slående att faktakunskaper var en sak, men att betoningen på att också kunna föra resonemang (reflektera, analysera, dra paralleller...) var stark. Jag kallade det för pladder. Det går förstås inte att resonera särskilt mycket om något utan att ha sakkunskaper om det i botten, men ett blygsamt kunskapsomfång gick oftast att kompensera för med att pladdret var desto mer omfångsrikt och höll en viss stilistisk kvalitet.

När alliansen grep regeringsmakten 2006 blev flumskolan, jämte arbetslinjen, en av de viktigaste glosorna för att beskriva Sveriges nya riktning. En ny läroplan infördes 2011. Den skulle öka fokus på kunskap, men dessvärre gick det inte särskilt bra. Kunskapskraven blev för tilltagna, särskilt för de yngre, och det fanns en betoning på subjektiva resonemang (alltså pladder).

I dagens debatt märks en allt större acceptans för att det som Jan Björklund brukade kalla för flumskolan har existerat, även om man inte vill kalla den så. Skolverket lämnade i december ett förslag på översyn av kurs- och ämnesplaner till regeringen, där flera önskvärda steg togs. Bland annat att betona att betona att elever ska ha ämneskunskaper över hur de ska resonera kring dem och att minska kraven på egen kunskapsinhämtning för yngre elever.

För att nå hela vägen behövs dock en helt ny läroplan. Tiden verkar vara mogen för det. Skoldebattören Isak Skogstad, hård kritiker av pladder, har anställts som skolpolitisk expert hos Liberalerna. Vetlandapolitikern Douglas Thor (M) la nyligen fram en skolrapport för ungdomsförbundets räkning. Till slutsatserna hör att det behövs en ny läroplan och en återgång till mer lärarledd, kunskapsbaserad undervisning.

Tiden då allas inre latmaskar får lämnas hemma under skoldagen kan kanske snart vara här, trots allt.