Under 1990-talet erkände den råndömde mentalpatienten Thomas Quick (i dag Sture Bergwall) ett 30-tal mord. I några av den svenska kriminalhistoriens mest uppmärksammade rättegångar dömdes han för åtta av dem, innan han 2001 slutade samarbeta med polisen.

Epilogen känner ni till. SVT-journalisten Hannes Råstam granskade utredningarna 2008, vilket satte igång en resningsprocess. Sedan 2013 är alla morddomar mot Quick undanröjda. Det har beskrivits som en gigantisk rättsskandal och alla som bidragit till att få Quick åtalad och dömd har begripligt nog fått löpa gatlopp i medierna.

En av dem var psykologiprofessorn Sven Å Christianson. Han samarbetade tätt med polisen under utredningarna och kallades som expertvittne vid rättegångarna. Bärande i hans vittnesmål var den kontroversiella teorin om bortträngda minnen. Quick skulle ha trängt undan minnena av sina mord och kunde närma sig dem endast med stor svårighet. Därför var det naturligt att hans berättelser först blev käpprätt åt skogen, men – med tiden och benäget bistånd från förhörsledaren – stegvis kunde ändras tills de slutligen stämde överens med tekniska fynd till den grad att åtal kunde väckas.

Christianson blev riksbekant igen 2017 när SVT och DN granskade utredningen om mordet på fyraårige Kevin i Arvika 1998. Två pojkar, vid tillfället fem och sju år gamla, förhördes under maratonsessioner och förmåddes till slut erkänna ett mord de inte hade begått. Christianson hade en avgörande roll i utredningen som rådgivare åt polisen.

Med en sådan historia kunde man tro att Sven Å Christianson skulle vara persona non grata inom sitt skrå. Så är dock inte fallet.

Psykologiprofessorn arbetar alltjämt vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet. Där ansvarar han för en populär kurs i rättspsykologi.

Fri från gupp har dock hans akademiska karriär inte varit. Hans bok "I huvudet på en seriemördare" var förstås tvärkörd som kurslitteratur sedan det framkommit att den mest spektakuläre seriemördaren var ett fantasifoster. 2018 uppstod viss kontrovers också kring hans "Handbok i rättspsykologi". I den beskrevs Thomas Quick som seriemördare och de tekniker som Christianson använde för att väcka Quicks bortträngda minnen till liv som lyckade. På Psykologiska institutionen i Göteborg ratades boken som kurslitteratur. Christiansons arbetsgivare Stockholms universitet nöjde sig dock med att stryka två kapitel.

Nu blåser det upp till storm kring Christianson igen. DN berättar (7/2) att universitetet funderar på att ställa in Christiansons kurs, sedan flera studenter hört av sig med oroande vittnesmål. Han ska bland annat ha delgett konfidentiella uppgifter och sagt att det inte alls är säkert att Quick var oskyldig.

Det mest uppseendeväckande är Christiansons påstådda reaktion när en elev ville diskutera sakkunnigas ansvar i domstolarna. Han ska ha blivit väldigt upprörd.

Det vore minst sagt konstigt att inte kunna diskutera den saken under en kurs i rättspsykologi. Allmänhetens förtroende för sakkunniga på området är stukat efter historierna med Quick och Arvika. Att det finns en position och ett anseende att försvara borde göra en akademisk debatt om psykologiexpertisens fortsatta betydelse för rättsskipning och rättssäkerhet högintressant.

Christiansons tidigare insatser på området behöver inte ens göra honom till en olämplig person i en sådan diskussion. Med ett visst mått av självkritik kunde han ha en viktig roll att spela. En god start vore att visa en klädsam ödmjukhet inför att han starkt bidragit till åtta fällande morddomar som senare inte visade sig hålla och erkänna att han har ett ansvar för det.

Vore ett sådant mått av självkritik verkligen att begära för mycket av en professor?