Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras eller annat som medför stor fara för människor eller egendom döms för allmänfarlig ödeläggelse. Straffet är fängelse i lägst ett år och som mest 18 års fängelse eller, i teorin, livstid. Tills för inte länge sedan var det ett mycket sällsynt brott. Det började särredovisas i Brottsförebyggande rådets statistik först 2017, då tre fall rapporterades. Sedan hände något. 162 fall 2018 och inte mindre än 257 stycken förra året.

Eftersom antalet skjutningar samtidigt minskar kan man lätt tolka siffrorna som att kriminella i högre utsträckning tar till tyngre artilleri än handeldvapen. Med en sådan utveckling finns självklart inget positivt.

Även om det är ytterst sällsynt att utomstående skadas vid sprängdåd så är brottsligheten systemhotande. Den påverkar med rätta kraftigt allmänhetens upplevda säkerhet såväl i det egna hemmet som i det offentliga rummet. Om det inte hade funnits rationellt fog för sådan rädsla hade ödeläggelsen inte kallats allmänfarlig.

Sedan januari 2018 har bara 20 domar för sprängdåd avkunnats vid landets tingsrätter. Uppklarningen ligger på under 10 procent. Poliser och kriminologer ser sällan några problem med att uttala sig om vilka som utför sprängdåden (nämligen samma gängkriminella som skjuter) och varför (ofta för att de har något otalt med varandra). Det är kanske inte jättesvårt att svälja den bilden – om sprängningarna sker i samma miljöer och de drabbade är kända av polisen – men sanningen är att vi inte vet säkert eftersom så få åker fast. Det är pudelns kärna. För att vända utvecklingen måste sprängarna absolut åka fast.

Det är svårt att slå fast exakt vad som behövs för att nå mer imponerande nivåer av uppklarning, men det finns sällsynt stark politisk konsensus kring att det åtminstone behövs fler poliser. I vilka funktioner dessa poliser ska placeras och hur de ska arbeta avgör nog Polismyndigheten bäst, men det behövs alltså tveklöst många fler.

Den politiska viljan finns också, men utfallet är blygsamt. Till terminsstarten i januari fanns 1 020 platser på polisutbildningen men bara 651 sökande klarade kraven. Inrikesminister Mikael Damberg (S) tillstod att det inte är bra att runt 400 platser gapar tomma när polisbristen är skriande (TT 27/1).

Regeringen har hanterat polisbristen på liknande sätt som lärarbristen. Man öppnar fler utbildningsplatser och sänker antagningskraven men får ändå inte ut fler i yrket. I stället får man fler tomma platser och fler avhopp. Det pratas mer sällan om vad som måste göras för att få tag i fler som håller måttet.

Att kraftfulla lönesatsningar måste riktas mot polisen är självklart, enligt den enkla marknadsregeln att man måste vara beredd att betala mer om det man vill ha är svårt att få tag på. Det räcker dock sannolikt inte. Polisyrket måste bli attraktivare som karriärval och kunna inkludera en mer diversifierad folkgrupp. Till exempel korta och tjocka män och kvinnor som inte glänser på en motionscykel och därtill har brosk i knäna. Inga av dessa egenskaper betraktas som önskvärda i poliskåren ens när de uppträder hos sällsynt skärpta personer med brinnande rättvisepatos – och det borde i någon mening vara ett slöseri.

Bilden av gängse karriärväg för en nybakad polisassistent är att den i ett obestämt antal år (bildligt talat) ska ömsom nöta byxbak i en radiobil, ömsom patrullera gata med batong vid bältet och rapportera busliv. Därefter kan det bli tal om intressantare arbetsuppgifter. Dessa kan antingen vara av mer intellektuellt utmanande natur eller inbegripa ett mer handgripligt praktiserande av våldsmonopolet. Att detta inte tilltalar en majoritet ens bland motionscykelentusiaster är nog en god gissning.

Inrikesdepartementet meddelade nyligen att polisutbildningen för myndighetens civilanställda förbättras genom att sex månaders aspirantutbildning, alltså anställning som polisaspirant, blir obligatorisk. Tanken är att utbildningen ska bli mer användbar för polisen och användas mer. Det är utmärkt, eftersom det öppnar fler vägar in i polisyrket, men känns ganska försiktigt. Regeringen betonar samtidigt att den traditionella polisutbildningen fortfarande ska vara den huvudsakliga vägen in i yrket. Frågan är om det är vettigt, givet att denna utbildning inte på långa vägar kan producera tillräckligt många nya poliser.

Kanske behövs fler än en sorts polisutbildning ses som traditionella. Kanske kunde en av dessa vara helt inriktad på vad jag nyss kallade mer intellektuellt utmanande arbetsuppgifter.

Givetvis behövs många poliser i yttre tjänst som kan avfyra pistol och bunta ihop bus, och dessa måste utbildas på traditionellt vis. Högst troligt finns i dag också en outnyttjad kapacitet för sådant arbete inom myndigheten, som kan komma till användning genom omplacering om det kommer ut nya poliser som kan ta andra uppgifter.

Kanske skulle man till och med också ha en polisutbildning med direkt sikte på mer avancerat och riskfyllt arbete i yttre tjänst. Med åtskilligt skärpta antagningskrav i stället för sänkta, för att nå rätt målgrupp. Att det bara finns en sorts polisutbildning är lika rimligt som att det bara hade funnits en sorts sjukvårdsutbildning.

En sak är i alla fall säker. De tomma platserna på dagens polisutbildning kommer inte att klara upp några sprängdåd.