Bakgrunden till sökningen är att jag för några dagar sedan satt och småpratade med ett par kollegor, och en av dem frågade mig om jag skulle skriva en krönika just till den här dagen. ”Nej”, svarade jag, ”varför skulle jag göra det, bara för att jag är kvinna? Kan inte en man skriva en lika väl?” Och nu sitter jag här lik förbaskat och skriver om just det ämnet. Ytterligare en kvinna som skriver ytterligare en krönika inför Internationella kvinnodagen.

Den allmänna meningen i sällskapet var att en man inte kan skriva om de frågorna med trovärdighet, eller utan att riskera att bli ifrågasatt av kvinnokollektivet. Som hycklare? Som okunnig? Eller är det manligheten som blir försvagad om man skriver om jämställdhetsfrågor? Men är man inte feg om man tycker så, och går inte just det emot själva manlighetsidealet?

Den här texten kommer inte att handla om några konkreta jämställdhetsfrågor, eller kvinnofrågan som det hette när kampen för lika rättigheter och skyldigheter tog fart, utan om privilegiet att prata om de frågorna. Och om hur vi hanterar det.

Jag säger inte att en fortsatt strävan efter jämställdhet inte behövs, det är lika bra att jag säger det redan nu. För det gör den i allra högsta grad. Mängder av kvinnor i Sverige och i världen ligger långt efter männen både vad gäller makt över det egna livet och makt i samhället. Men där är vi ju överens i sällskapet, så varför kan då inte en man skriva om det – eller kan han det, om det bara inte är på Internationella kvinnodagen?

Jag gör en ny mer allmän snabbsökning på Google, och jag hittar en (1) krönika om jämställdhet författad av en man. Den här mannen funderar just kring varför män inte är lika intresserade av eller involverade i jämställdhetsarbetet och skriver, apropå patriarkala privilegier, om hur det kan komma sig att män drar sig för att höja rösten, även om de tycker att jämställdhet är självklart – som princip.

’”Det kanske är just det som är orsaken till att det är så få män involverade i jämställdhetsarbetet? Det finns ju en stor risk för att de flesta män inte vill förlora de privilegier vi faktiskt har, i kraft av att vi tillhör just gruppen män”. Det är Tomas Wetterberg, som då var ordförande för riksorganisationen Män för jämställdhet, som skriver på jamstall.nu.

Inte konstigt att han vågade, det ingick väl närmast i uppdraget och hade varit tjänstefel att låta bli. I övrigt, en förkrossande majoritet av kvinnliga skribenter. Det är ett kvinnligt privilegium, och vår förbannade skyldighet tydligen, att skriva om jämställdhet och om vår brist på lika villkor. Men inte mannens, varken rättighet eller skyldighet.

Även vi kvinnor skapar oss alltså en arena som vi reserverar för dem som har ”rätt” att uttala sig i frågan, och vi bygger murar, för att – ja, varför? För att hämnas? För att vi känner ett behov av att göra likadant som männen har gjort i alla tider? För att vi helt enkelt tror att vi vet bäst?

Det kan finnas mängder av förklaringar, som är helt rimliga, men ändå borde ifrågasättas – för att man alltid borde vara lite bättre och bete sig lite anständigare än den som man tycker gör fel. För att kunna tas på allvar. Och vi skapar den arenan delvis på goda grunder, den som är förfördelad har också tolkningsföreträde – men hur ska underläget (det faktiska och det upplevda) kunna minskas om vi inte ens kan diskutera på lika villkor?

Nu har jag googlat två gånger, med i princip samma resultat. Jag offrar en livlina – jag ringer en vän. En manlig vän. ”Skulle du kunna tänka dig att skriva om jämställdhet?”, frågar jag. ”Ja, det skulle jag”, är svaret. ”Och jag skulle förvänta mig att det togs på allvar”.

Om det inte tas på allvar när en man diskuterar jämställdhet utifrån att jämställdhet är nödvändigt blir det svårt att komma vidare i frågan, kommer vi fram till. Eller, med andra ord, om kvinnor hävdar att män inte vet vad de talar om och därför inte kan tas på allvar i en viss fråga så tar man inte in alla de perspektiv som kan bidra till att driva frågan framåt. Och gör det fundamentala misstaget att exkludera för att man känner sig exkluderad.

Men har han skrivit en krönika angående Internationella kvinnodagen någon gång? Nej, inte specifikt till just den dagen, men i en och annan krönika har han i alla fall berört ämnet jämställdhet, alltid något. Och kanske bättre, för ämnet är ju lika relevant vilken dag som helst på året.

Jag har genom livet sett kvinnliga vänner som tar sig rätten att agera på sätt som de skulle fördöma hos en man. Jag har sett en väninna tafsa en man på rumpan, bara för att hon tyckte att den var läcker – hon är vad jag skulle kalla en stridbar och uttalad feminist – och mannen ifråga blev djupt och rätteligen kränkt. Jag har hört en annan väninna uttala sig öppet om hur hon hoppades att en vältränad man hon skulle träffa i jobbet skulle komma till mötet med bar överkropp. Båda väninnorna hade säkerligen blivit upprörda om scenariot hade varit det omvända könsmässigt. Med all rätt.

Åter till det inledande samtalet. På något sätt kan jag i maggropen förstå precis vad kollegorna menar, men rationellt kan jag inte greppa eller ens acceptera det. Och hur kommer vi vidare? Jag vet inte, det är svårt (och samtidigt enklare, eftersom alla medel är tillåtna) att slåss ur underläge.

Ja, ni ser, många frågor, men få svar – och jag har inte heller något konkret svar att ge mig själv. En tydlig slutsats tycker jag dock att man kan dra: Vi kvinnor tar oss ibland privilegier – som att skriva krönikor den 8 mars – som konserverar det tillstånd som är det vi också vill eliminera. Kontraproduktivt? Ja.