Oron för Coronaviruset växer i samhället och människor ropar på staten. Efter beslut, åtgärder, handling. Så ska det naturligtvis vara. Ledarskap är viktigt och rätt eller fel beslut vid en given tidpunkt kan få stor betydelse. Av minst lika stor betydelse är dock att befolkningen inte agerar på sätt som motverkar syftet med myndigheters och regeringens rekommendationer och restriktioner.

Det mesta av den politiska kraften måste för tillfället läggas på att stärka sjukvården. All hjälp måste till för att skala upp till så många intensivvårdsplatser som det över huvud taget går. Alla kranar som kan få fram nödvändig materiel måste öppnas.

Ansvaret för att fördröja spridningen av smitta ligger till stor del på befolkningen. På föreningar, arbetsgivare, familjer och enskilda individer. Här är några tankeexempel.

En idrottsmatch, låt säga en bandyfinal, kan spelas inför tomma läktare med hänvisning till restriktionerna för allmänna sammankomster. Om då hundratals personer – låt vara att de känner sig aldrig så unga och friska – samlas i sportbarer för att se matchen på tv är det inte särskilt väl i linje med restriktionens avsikt.

Det talas som aldrig förr om att tvätta händerna. Det är inte för att det inte finns något annat att säga utan för att det är viktigt. Eftersom såväl tvål som varmt vatten är kända bristvaror på toaletter på arbetsplatser och offentliga inrättningar måste alla med ansvar för sådana toaletter förstå att den bristen kan starta en smittkedja som slutar med dödsfall.

De flesta skolor och förskolor i Sverige är öppna, men stängning finns förstås i verktygslådan. Det görs i så fall för att minska rörligheten och de sociala kontakterna i samhället. Om barnen då i stället träffas i stora grupper hemma hos varandra, eller för den delen på lekland eller badhus, blir åtgärden meningslös. För att inte tala om det värsta – att de lämnas hemma hos mormor för att nysa henne i ansiktet.

Statsministern har flera gånger påpekat att detta kommer att vara med oss länge. Det är inte för inte, för det har ett egenvärde att sträcka ut förloppet. Kampen kommer att bli påfrestande för att vi inte riktigt kommer att veta hur den går. Antalet fall kommer att stiga, men hur hade det sett ut om vi hade varit mindre försiktiga?

Att skydda de äldre är viktigast, men det går inte att göra effektivt utan att undvika spridning på alla nivåer. Ju färre unga och medelålders som smittas, desto färre äldre kommer att behöva intensivvård. Ju långsammare det går, desto bättre kommer sjukvården att klara trycket.

Uthållighet kommer att kräva personliga uppoffringar som går emot våra instinkter. Att sluta besöka en äldre släkting eller vän är inte elakt eller hjärtlöst utan raka motsatsen. Ring gärna varje dag och erbjud att sköta matinköp, men kramarna får vänta.

Människor lever allt längre och är mer aktiva vid högre ålder. Samhället vimlar av vältränade "70-plussare" som inte skulle drömma om att se på sig själva som del av en riskgrupp eller ens som "äldre". Här behöver en insikt sjunka in, både hos pensionärsföreningar och hos alla som någon gång kört en bil på vänster sida av vägen.

Det är inte läge för några större föreningssamkväm. Man får hitta andra sätt att komma ihåg de personer som den kontaktytan är särskilt viktig för. Det är inte läge för att sälja lotter i anslutning till livsmedelsbutiker. Det är inte ens läge för att handla, eller för att besöka barnbarnen. Att för en tid avstå det som är viktigast för oss är en solidaritetshandling som kan bli helt avgörande. Som gör att så många barn och unga som möjligt kan få omfamna sina mor- och farföräldrar i höst.

Det kommer att komma en räkenskapens stund. Då ledares beslut och åtgärder ska vägas och värderas. Det gäller att redan nu vara klar över att svenska folket är med och saltar den räkningen. Hur väl folket sköter sig avgörs av beslut som ligger hos varje enskild individ.

Ingen regerings- eller myndighetschef kan bromsa detta utan vårt samarbete.