Det är bara lite mer än tio år sedan vi senast levde i skräck för pandemi och vi av hela våra hjärtan längtade efter ett vaccin. Den 19 december 2009 i Värnamo, där jag bodde då, var det hemvändarkväll på Harrys. För första och enda gången i historien gick det inte bara att få sig ett glas i baren utan även en spruta.

Tre sjuksköterskor utdelade sticken. De gav vaccin mot viruset H1N1, som orsakade vad som i dagligt tal kallades svininfluensan. En massvaccinering av tidigare aldrig skådat slag genomfördes. Sverige vaccinerade omkring halva befolkningen – och ungefär lika många som resten av EU tillsammans. Pandemin dog ut. Det verkade som ett bra beslut.

Det var det inte. Följande sommar kom misstankar i Sverige och Finland om att Pandemrix, som vaccinet hette, orsakade narkolepsi. 2011 slog Läkemedelsverket fast en kraftigt förhöjd risk att drabbas av narkolepsi om man injicerats med Pandemrix, särskilt hos barn och unga. Tre av fyra narkolepsifall kan kopplas till vaccinet.

När din tidning förra året i en serie artiklar uppmärksammade svininfluensan och Pandemrix kallade dåvarande smittskyddsläkaren i Jönköpings län, Per-Erik Åbom, det som drabbade hundratals barn för "den största medicinska katastrofen vi haft i Sverige".

I dag är antivaccinationsrörelsen på frammarsch. Sociala medier har en förmåga att få tokerier att växa till konspirationsteorier, som blir ideologier, som nästan blir religioner. Rörelsen är global, förenad i samma skepsis, men bevekelsegrunderna kan vara olika. Det kan vara religiösa skäl, misstro mot stat och myndigheter eller en kombination av flera skäl, däribland dåliga erfarenheter.

Att Pandemrix bidragit till skepsis i Sverige är känt. Vaccinationsgraden mot säsongsinfluensa sjönk och återhämtade sig inte på många år. Nuvarande smittskyddsläkaren Malin Bengnér berättade för tidningen att sjukvården fortfarande får frågor om risk för narkolepsi, trots att influensavaccinet inte har något med Pandemrix att göra.

Att vaccinera i stor skala är att framkalla det som kallas flockimmunitet. Det innebär att en så stor del av befolkningen är immun, antingen genom vaccin eller tidigare sjukdom, att viruset inte längre kan spridas effektivt. Hur många som måste vara immuna beror på hur smittsamt viruset är.

För det nya coronaviruset beräknas att ungefär 60 procent behövs. Det virus som orsakar mässlingen spelar i en helt annan smittsamhetsliga. Där krävs 95 procent. En aldrig så liten ökning av skepsis mot vaccin kan alltså få allvarliga konsekvenser – och i Sverige har vi sett mindre utbrott av mässling på senare år.

Om coronavirusets framtida framfart vet vi inget. Den populäraste gissningen är att utbrottet kommer att avta under sommaren och sannolikt blossa upp igen under hösten. Hur allvarligt det blir då beror på hur många som blivit immuna och hur länge immuniteten varar. Ett nytt utbrott nästa vårvinter är inte omöjligt – och tidigast då kan ett vaccin finnas. I ett sådant läge blir nya beslut om vilka som ska vaccineras och i vilken omfattning nödvändiga.

Framställandet av coronavaccin går inte att jämföra med Pandemrix – det var ett prototypvaccin som tillfördes den nya virusstammen – men läget med hög efterfrågan och stor brådska är detsamma. Förra gången styrde rädslan. Det tog för lång tid att odla stora virusmängder, så ett förstärkningsämne tillsattes. Tankar på biverkningar sattes på undantag.

Det får inte hända igen. Det är viktigare att ett vaccin blir säkert än att det kommer fort. En ny vaccinkatastrof har ingen råd med.

Läs mer: Missade du tidningens granskning av svininfluensan och Pandemrix förra året? Här finns alla artiklar!