Att läsa tidningens reportage från skjutfältet i Skillingaryd (28/3) väcker många tankar. Det är ett nedslag på helig och mycket betydelsefull mark för Försvarsmakten.

Vi möter människor som övar på att röja minor och flytta förband över vattendrag efter vattendrag, ända upp till Torne älv om nödvändigt, även om det ordinarie vägnätet är sönderbombat eller ej farbart av andra skäl. Försvarsanställda och värnpliktiga som ligger i för att bidra till att öka Försvarsmaktens förmåga i enlighet med riksdagens beställning, oavsett hur det nu blir med finansieringen av förmågan i höstens försvarsbeslut.

Samtidigt framträder en annan bild. Där skjutfältet inte är ett dugg heligt. Där mäklare hör av sig till försvaret för att försäkra sig om att en husvisning inte kommer att störas av något smällande. Där närboende säger att de förenas av en gemensam "yttre fiende" – skjutfältet.

Att nationella och lokala – eller allmänna och personliga – intressen kolliderar är inget nytt. Men hur har det gått till när svenskar börjat se den egna Försvarsmakten som en "yttre fiende"?

Skälet till att försvarsförmågan ska ökas kan man säga finns bara ett par mil från skjutfältet. Påsken 2013 övade rysk militär flyganfall mot Sverige och kränkte svenskt luftrum. Nesligt nog gick det på grund av påskledighet inte att få upp några Gripenplan i luften som svar.

2016 bekräftade Nato uppgifter som tidigare hade förekommit – ett av målen i den ryska övningen var med all sannolikhet Hagshults flygbas. Då kom den under årtionden nedprioriterade Försvarsmakten ut ur den politiska frysboxen.

När snart sagt alla medier i Sverige publicerade nyheten om Natos bekräftelse väckte det oro hos folket i bygden, men också misstro. Till Värnamo Nyheter, där jag jobbade då, hörde ett antal läsare av sig och undrade om vi gick på vad som helst. Ryssen intresserade sig väl inte för Sverige och ännu mindre för ett gammalt flygfält där det inte pågår någon regelbunden verksamhet? Visste vi inte att Sovjetunionen var upplöst?

Det, liksom motståndet mot skjutfältets verksamhet, säger ganska mycket. Hur fort det går att montera ned något jämfört med att bygga upp det. Hur lätt det går att etablera bilden av att något inte är viktigt jämfört med det motsatta. Hur svårt det blir att motivera ökade utgifter till detta, eftersom utgifter alltid måste ställas mot något annat. Särskilt när det handlar om verksamhet där det är centralt att allmänheten inte känner till för många detaljer, till exempel kring vilken nytta ett till synes övergivet flygfält kan få i en väpnad konflikt.

På senare tid har det visat sig att Försvarsmakten kan få positiv uppmärksamhet också. Officerare vid Ing 2 i Eksjö fick en god portion av den varan när de arbetade med att sätta upp en sjukhusmodul i Helsingborg, för att öka Region Skånes intensivvårdskapacitet.

En gång i världen hade dock Försvarsmakten kunnat bidra med enormt mycket mer. Så sent som vid millennieskiftet förfogade försvaret över 50 fältsjukhus, enligt en uppsats från 2014 av Magnus Blimark, stabsläkare vid Försvarsmedicincentrum. Vart och ett av dessa fältsjukhus hade omkring 200 vårdplatser och en personalstyrka på 400 personer. Bara ett par år senare var allt borta, på grund av att hotbilden mot Sverige bedömdes ha minskat kraftigt.

Ledarsidan har tidigare nämnt att en av de stora debatterna efter coronakrisen kommer att gälla Sveriges brist på krisberedskap. Det gäller inte bara försvarets sjukvårdskapacitet utan även lagerhållning av sjukvårdsmateriel och läkemedel. När Finland öppnade sina beredskapslager var jordkällarna i Sverige tomma. Det är en bitter konsekvens av det enkla faktum att det är så mycket lättare att motivera utgifter som väljarna ser omedelbara resultat av, än att lägga pengar på något som man hoppas aldrig ska behöva komma till användning.

Om det kommer något positivt ur coronautbrottet så blir det de nyttiga erfarenheterna. En av de mest uppenbara bör vara att Försvarsmakten inte är en yttre fiende utan en inre allierad. Även när det är fredstid och fienden är osynlig.