Genom hela filmhistorien har filmskapare vänt sig till litteraturens klassiker. Det är ju där de har hittat de starkaste berättelserna. Många gånger har publiken svarat lite skeptiskt: ”inte lika bra som boken”. Det är egentligen synd att jämföra. Det är två helt skilda medier med olika förutsättningar och möjligheter. Litteratur har naturligtvis en unik förmåga att gestalta och förmedla inre tankar och idéer. Det skrivna språket kan aldrig överföras direkt till den rörliga bilden.

När det är gjort på rätt sätt kan det däremot bli riktigt intressant. Flera av världens bästa filmer är baserade på en litterär förlaga, inte sällan en klassiker. Det filmiska berättandet har sina fördelar och många gånger kan en lyckad filmatisering göra klassiska böcker levande på ett nytt sätt.

Ett sådant exempel är Greta Gerwigs version av Louisa May Alcotts roman "Unga kvinnor", en film som mottog flera Oscarnomineringar i vintras. Det är en modern tolkning där Gerwig som regissör reflekterar över de unga kvinnornas val mellan äktenskap och ett självständigt liv.

Tiderna förändras och klassikerna hamnar ständigt i ett annat ljus. När en ny generation filmskapare dammar av gamla klassiker, så tolkas de för en ny tid. På samma sätt återerövras klassikerna hela tiden på världens teaterscener, då nya uppsättningar bidrar med något nytt eller annorlunda.

Bland filmskapare har vissa författare visat sig mer populära än andra. William Shakespeare finns till exempel listad hela 1500 gånger på Internet Movie Database, och Charles Dickens böcker har blivit film och tv fler än 400 gånger (mest minnesvärt genom David Leans filmer från 40-talet).

På senare år är det Jane Austen som har varit filmarnas favoritförfattare. Om och om igen kommer nya film- och tv-versioner av hennes romaner (det gjordes till och med en zombiefilm: ”Pride and prejudice and zombies”!). Austen är en författare som har förblivit aktuell, som ännu lockar unga läsare. Nya generationer upptäcker med vilken komplexitet Austen skrev om frågor som rör kärlek och klass.

Senast i raden är nu bioaktuella ”Emma”. Samma roman gjordes som miniserie samt en film med Gwyneth Paltrow för bara några år sedan (”Emma” användes även i intrigen för 90-talsfilmen ”Clueless”).

Den nya ”Emma” är en fröjd för ögat, en vacker kostymfilm i fantastiska miljöer. Regissören Autumn de Wilde lyfter fram de komiska, nästan farsartade aspekterna i Austens roman. Delar av Austens dialog har visserligen strukits, men resultatet är en rapp och underhållande film (mycket roligare än Gwyneth Paltrow-versionen).

Det är inte alltid som filmatiseringar av stora romaner blir lyckade. Förra årets ”Steglitsan” (The Goldfinch), efter Donna Tartts hyllade roman, var ett rejält fiasko. Filmen gick inte ens upp på svenska biografer.

För att göra en roman rättvisa krävs en filmskapare som är trogen hjärtat i originalet – men inte bokstavstrogen. Det krävs att regissören vågar att ta ut svängarna, stryka och ändra när det behövs. Detta är inte alltid populärt. Selma Lagerlöf var inte nöjd när Victor Sjöström och Mauritz Stiller föreslog ändringar för deras filmatiseringar på 20-talet. Stephen King gillade inte alls att Kubrick tog sig vissa friheter när han filmade ”The Shining”. Även läsare tenderar att vara konservativa när det gäller deras favoritböcker.

Det är bara med en modig regissör som filmatiseringar kan fånga något av storheten i romanen. Peter Jacksons ”Lord of the Rings” är ett exempel, Jan Troells ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna” ett annat. Jag kommer aldrig att kunna läsa om Karl Oskar och Kristina utan att se Max von Sydow och Liv Ullman framför mig.

Stanley Kubrick var modigare än de flesta. Han utgick ofta från en litterär förlaga och tog sig an klassiker av såväl Nabokov som Thackeray och Anthony Burgess (”Lolita”, ”Barry Lyndon” respektive ”Clockwork Orange”). I samtliga fall blev resultatet karakteristiskt för regissören, för hans personliga stil och uttryck – en Kubrickfilm. Han gjorde något eget, men han gjorde det med kärlek och förståelse för den ursprungliga texten.

Personligen skulle jag vilja se många fler modiga filmatiseringar av litteraturens klassiker. Det finns mängder av klassiker – inte minst i Sverige – som bara väntar på att filmatiseras på ett nytt och spännande sätt.