Varje dag klockan 14 levererar Folkhälsomyndigheten det folk framför allt vill veta – hur många liv har covid-19 krävt sedan förra pressträffen? Det är inte konstigt. Varje dödsfall är en tragedi och allmänintresset är oomtvistligt. Dödsfallen blir siffror och statistik. Och journalister älskar statistik.

I andra länder finns liknande procedurer. På nätet finns gott om sajter som sammanställer statistiken land för land. Då börjar man jämföra olika länders siffror. Det är då det blir vanskligt.

På grund av det stora mörkertalet när det gäller antalet smittade är dödsfall per capita för tillfället det bästa måttet på hur hårt covid-19 slår mot ett land, men det är ändå trubbigt. Inte bara för att länder befinner sig i olika faser av epidemin eller för att man inte tar hänsyn till var i en population smittan fått fäste.

Något land rapporterar endast dödsfall på sjukhus. Sverige rapporterar alla som avlidit efter att ha konstaterats smittade. Det är inte säkert att sjukdomen är dödsorsaken. Den smittade kan ha dött i hjärtinfarkt.

Riktigt, riktigt vanskligt blir det när man ska jämföra länders smittskyddsåtgärder med ledning av dödstalen. Skulle man jämföra Sverige med Danmark skulle våra åtgärder vara dåliga, men om man jämför med Belgien skulle de vara bra. Det kan inte vara på båda sätten.

Den inhemska akademiska debatten om Sveriges coronaåtgärder har intensifierats sedan 22 forskare gick ut på DN Debatt. Undertecknarna har lite alla möjliga specialiteter. En är docent vid Matematikcentrum och Lena Einhorn, som debatterade med Anders Tegnell i tv, är filmare och författare, men har en titel som medicine doktor i virologi i botten. Sammantaget finns ett gediget mått av relevant kunskap under debattartikeln.

Debattörerna kräver andra bullar. Att regeringen kör över Folkhälsomyndigheten. Att allt från restauranger till skolor stängs. Som ingång i sin text använder skribenterna dödstalen i Sverige och jämför dem med de betydligt lägre siffrorna i våra nordiska grannländer. Den jämförelsen är tänkt att förstärka inläggets övriga argumentation, men får motsatt effekt.

Det enda rationella just nu är att noga följa utvecklingen i Sverige, utifrån de förutsättningar som nu råder, och inrikta åtgärder på de områden där utvecklingen är mest oroväckande. Det råder samstämmighet, till och med mellan de 22 och Folkhälsomyndigheten, att det är katastrofalt att smittan kommit till så många äldreboenden.

Dit bör all kraft riktas nu. Det gäller att testa i massor, hitta alla fall och isolera dem, få fram skyddsutrustning till alla som ska jobba med äldre och se till att den används korrekt. Det kommer att bli besvärligt och dyrt, men några alternativ finns knappast.

Det kommer en tid när vi har statistik som är mindre förrädisk. När vi kan se hur många som dog under pandemin jämfört med vad som hade varit normalt. Då kan det gå att se åtgärder som hade kunnat rädda liv men inte vidtogs. Sådana kommer att finnas. Det kan också komma att finnas exempel på åtgärder som i efterhand inte går att motivera på grund av att de medfört negativa folkhälsoeffekter.

Då blir en akademisk debatt om krishanteringen nyttig. Man ska förstås kunna ha en debatt nu också, men den bör inte utgå från att man tar antalet dödsfall i Sverige under en kort period och ställer dem bredvid lite vad man har lust med.

Kan vi sluta jämföra dödstal ett tag?