- Jag satt hemma och började skriva om läget som är i Sverige och mellan oss människor i världen. Det var en lättnad att hitta ord för det vi upplever nu.

Resultatet blev dikten ”Mars 2020”, som sedan publicerades i Göteborgs-Posten. Lina skulle gärna se mer poesi i dagstidningar och i samhällsdebatten.

- Poesin kan på något sätt öppna upp. Det finns både en direkthet och en eftertänksamhet som kompletterar nyheterna. Vi behöver bli tröstade, förbannade, överraskade, skratta. Vi behöver komma ur de trånga tankebanor som vi så lätt fastnar i.

När hon såg utlysningen om att få framträda i Rutan, kändes det naturligt att utgå från den nya dikten.

- Den handlar om tillit och hur vi ska leva i ett samhälle. Inte bara när det är virus. När jag skrev om den för Rutan försökte jag tänka vad som hänt sedan sist. Vad som fortfarande var aktuellt och vad som hade förändrats. Så jag plockade in en del nya rader och plockade bort annat.

Lina är öppen med att hon både inspirerats av och lånat vissa rader från den danska poeten Ingrid Christensens diktverk ”Alfabet”.

- Den är så trösterik. Den väjer inte för det som är problematiskt eller sorgligt, men lyckas ändå vara trösterik. Det är ofta så att det som inte väjer för det som gör ont samtidigt blir trösterikt.

I tryck kunde hon tydligt markera vilka rader hon lånat, något som är svårare när du läser upp en dikt. Det finns även andra skillnader mellan att läsa en dikt och att få den uppläst.

- Jag lägger till min takt, min rytm, mina pauser, min göteborgska dialekt. Det blir mer färgat av mig.

Lina Ekdahl läser ofta sina dikter offentligt, något som skapar nya möjligheter.

- Jag tycker om att skriva poesi som är just nu, som känns aktuell. Då måste jag hitta andra arenor än traditionell bokutgivning. Som att publicera dikterna i en dagstidning. Eller läsa upp dem i Rutan.