På lördagen skulle jag normalt ha befunnit mig i Tyskland på en festival där vuxna människor ges goda möjligheter att bortse från att de är vuxna, precis som jag gjort den sista helgen i april varje år sedan 2008. Det blev givetvis inget av med det. Också det tilltänkta ersättningsdatumet i augusti har gått i putten, sedan Tyskland förbjudit större folksamlingar fram till 1 september.

Att det inte blir något utlandsresande den här sommaren har de flesta förstått. Men hur blir det om vi får en sommar utan... nöjen?

Om det verkligen blir en sådan är förstås subjektivt och beror helt och hållet på vad man upplever som roligt. Begreppet "hemester" kommer att få en tidigare aldrig skådad aktualitet. Eftersom vår rörelsefrihet är kraftigt beskuren blir den av nöden något för alla och inte bara för klimatkämpar och lokalpatrioter.

Fast också det kan bli knepigt nog. Även hemester bygger på ett visst mått av resande och i förekommande fall beblandning med okända människor. Liseberg, Skara Sommarland, High Chaparral, Astrid Lindgrens värld och Gröna Lund har skjutit upp sina säsongspremiärer. Kolmården kommer bara att släppa in ett visst antal förbokade gäster och hålla delar av parken stängd. Facebookgruppen "Rädda Skansen" har 59 000 medlemmar.

Det blir inga valborgseldar på torsdag. Det blir kanske inga Värnamodagar, inga Ljungbydagar och ingen stadsfest i Eksjö den här sommaren. Kanske har många uteserveringar snart dragit sin sista suck för säsongen. Vad gör en sådan sommar med folkhälsan? Det vet ingen, eftersom en sådan sommar aldrig har ägt rum. Det går inte ens att säga säkert om vackert väder skulle göra det bättre eller värre.

När pandemin är över ska vi hitta en väg tillbaka till det normala. Det nya normala vill säga, vad nu det blir. Somliga menar att coronakrisen kommer att förändra samhället i grunden, somliga att den bara förstärker och skyndar på redan existerande trender. Vilket förstås också är en typ av förändring, som inte är obetydlig.

Turism som idé kommer att mötas med mer skepsis. Redan krisens inledningsskede visade vilken osäker gren på näringsträdet det är. Att få politiker att vilja satsa på lokala turismprojekt lär bli svårare, vilket kan vara vettigt ur ett tillväxtperspektiv, men trist då sådant också bidrar till att dokumentera och bevara lokal kulturhistoria.

Vissa branscher kommer att studsa tillbaka lättare än andra. Efterfrågan på restaurang och kafé kommer inte att försvinna. Företag kommer att gå under och köpkraften lär behöva återhämtningstid, men relativt snart lär utbudet vara väldigt likt det som fanns före krisen.

Annat lär det vara med brasncher som redan var hårt prövade, som flyget. Affärsresande lär minska till förmån för fler digitala möten. Butiksdöden lär tyvärr skyndas på. Nedlagda butiker kommer att bli svåra att ersätta med nya – och de som inte förr vant sig vid att gå över till e-handel gör det säkert i detta nu.

Årets kull av studenter kan bli präglad av coronakrisen för lång tid framöver. De får ingen studentavslutning i traditionell bemärkelse, de fick inte skriva högskoleprovet, de har historiskt svårt att få sommarjobb och i höst möter de en arbetsmarknad långt mycket svårare än de hade anledning att tro för bara några månader sedan.

Trots att vårsolen nu värmer skönt behövs fler positiva saker att klamra sig fast vid. En sådan kan vara att ansökningar till högskolor inför hösten ökat kraftigt. Inte bara till sjuksköterske- och läkarprogrammen.

Helt säkert finns där en god portion människor som söker en utbildning i brist på annat, till exempel ett arbete de inte längre har. Men att människor vill utbilda sig är alltid bra.

I det långa loppet är det befolkningens kunskap som driver fram den innovation som föder tillväxt. Det vill säga det som bygger upp länder efter kriser.