På torsdagen uppdaterades den för första gången, Region Jönköpings nya statistik över antalet laboratoriebekräftade fall av covid-19 per kommun i länet. Vad kan man dra för slutsats av att Nässjö kommun har flest fall i förhållande till invånarantal? Naturligtvis ingen som helst.

Kan invånarna i Gislaved, Habo, Sävsjö och Tranås, där de bekräftade fallen är färre än 20, känna sig tryggare än till exempel invånarna i Aneby, där 30 fall hade konstaterats i torsdags? Det gör man förstås klokast i att inte uttala sig om, och ännu klokare i att inte utgå ifrån.

Poängen med statistiken är inte att den säger så himla mycket. Poängen är att den finns.

Coronakrisen har satt formerna för informationsutbyte mellan myndigheter och medier – eller för den delen mellan myndigheter och allmänhet – på svåra prov. Allmänheten vill veta så mycket som möjlighet, myndigheterna måste fundera på vad man berättar och inte.

Statistik över fall per kommun har vi på Hall Media begärt ut från Region Jönköpings län. Det dröjde en vecka – sedan beslutade man att släppa statistiken inte bara till oss, utan till allmänheten.

Numera berättar också många kommuner i länet hur läget ser ut med smitta inom äldreomsorg och hemtjänst. Hall Media har begärt uppgifterna från flera kommuner. När kommunerna nekat till att släppa uppgifterna har vi begärt beslut med besvärshänvisning och i förekommande fall kontaktat kommunjurist. Hittills har ingen kommun kunnat visa lagstöd för att sekretessbelägga uppgifterna.

Om inte nyhetsmedier efterfrågade uppgifter skulle allmänhetens tillgång till korrekt information under pandemin vara avsevärt sämre. Det är värt att komma ihåg, inte bara för att staten precis har sjösatt ett stödpaket på en halv miljard till krisdrabbade medier – utan också i ljuset av avslöjandet att Region Sörmland medvetet försökt hindra medier från att komma över offentlig information.

Ett vanligt argument när myndigheter inte vill släppa uppgifter av den här sorten brukar vara att man inte vill sprida oro. Då bör man fråga sig två saker. För det första om det inte är rationellt och rimligt att vara orolig i den här situationen och det därmed kan vara ganska dumt att skönmåla. För det andra om man verkligen tror att allmänheten blir mindre orolig om den känner att den undanhålls information.

Ett annat sätt att undanhålla uppgifter brukar vara att hänvisa till patientsekretess. Det behövs egentligen ingen annan fallstudie än det första kända fallet av covid-19 i Sverige för att illustrera var gränsen går för vilken information som bör vara offentlig.

En kvinna lades in på infektionskliniken vid Ryhov den 31 januari efter att ha varit i Wuhan, Kina. Hon tillfrisknade så småningom och tros med stor säkerhet självmant ha hållit sig isolerad och inte smittat någon i Sverige.

Detta fick allmänheten veta. Däremot bekräftades inte de uppgifter som förekom om att kvinnan var student på högskolan. Det var rimligt, av två skäl. Dels för att det var en personlig uppgift och då börjar argumenten om patientsekretess få bärkraft. Dels för att det saknades allmänintresse av att veta vilka miljöer hon kunde ha rört sig i eftersom det ansågs helt säkert att hon inte kunde ha fört smittan vidare till någon.

Det är dock stor skillnad på detaljuppgifter om enskilda personer och uppgifter som utgör ren statistik. Det senare hotar inte patientsekretessen. Att undanhålla information är inte heller en reflex som bör finnas inom det offentliga Sverige, vare sig under krishantering eller någon annan gång.

Vi måste tro på att allmänheten tjänas bäst och kan fatta klokast beslut om den får tillgång till så korrekt information som möjligt. Alternativet är alldeles för otäckt.