Under sina första fem år har Österängens konsthall visat prov på en sällsynt förmåga att söka upp unga, spännande konstnärskap. Det senaste i raden är Valeria Montti Colque, en konstnär som arbetar i alla tänkbara tekniker och uttrycksmedel. Hon är utbildad på Konsthögskolan, men har även studerat i Mexiko och Costa Rica. I hennes konst sammanstrålar olika kulturer och konstnärliga traditioner på ett gränslöst vis.

Ytan i konsthallen är egentligen relativt liten, men konstnären får den att verka mycket större. Varje vrå utnyttjas för en explosiv skaparglädje som nästan blir överväldigande.

Valeria Montti Colque målar akvareller och gör videokonst, hon skapar kollage i fotografiska verk och arbetar med textilier, med kostym och mask. I hennes skulpturala installationer blandas mängder av föremål med bild och form. Det är fullständigt gränslöst.

Det finns flera röda trådar i utställningen ”Molnskogen”. Konstnären återkommer till personliga teman: moderskap och familjeband, uppbrott och resor. De skildras mot en bakgrund av storslagna bergskedjor, skogar och moln.

Färgskalorna varierar från dovt och jordnära i hennes textilarbeten till det gälla och skrikiga i andra verk. Man skulle kunna tro att det blev spretigt eller ofokuserat – men så är det inte alls. Vitt skilda beståndsdelar ingår i en större kontext som formas av en tydlig, konstnärlig röst.

Uppe i molnen kan drömmaren se vidunderliga bilder. I ”Molnet”, utställningens första verk, träder ansikten fram som i en dröm. Molnets form är också en trädkrona, ett grenverk som växer från en stam.

På den motsatta väggen finns ”Huevos (Ägget)”, en matta i en snarlik form. Här är molnet fyllt av ett myller med svenska fåglar (ännu ett motiv som återkommer flera gånger). En horisont skär igenom bilden och underifrån syns fröer tränga igenom marken. Allting växer i ett kretslopp, livet finner alltid en väg.

Utställningen innehåller flera fotografiska verk, kollage där svenska lägenhetshus möter snöklädda bergstoppar. Barn leker på en hög av resväskor (”Boyzen”) och en kvinna i en färgstark klädedräkt skjuter en barnvagn framför sig (”Båtresan”).

Kvinnan syns även i ett av videoverken som ingår i utställningen. Hon kämpar med den tunga vagnen, likt Sisyfos med stenblocket, och passerar flera främmande miljöer. Videofilmerna blir surrealistiska drömsekvenser, slagkraftiga berättelser om identitet och främlingskap, flykt och migration.

Den Stockholmsbaserade konstnärens morföräldrar tillhörde aymara, ett indianfolk från Anderna. Genom utställningen syns inslag från folkkonstens starka färger och mytologiska symboler från världens kulturer.

Utställningsrummet påminner lite grand om en skog, där installationerna är trädstammar och mobila verk hänger från taket likt frökapslar i luften. Ett verk heter mycket riktigt ”Trädet”, det växer fram från en stam med kitschiga bilder av Jesus och Maria.

Besökaren fortsätter djupare in i skogen, djupare in i konstnärens säregna universum. Flera motiv känns snart igen, som den märkliga vargmasken eller det schackrutiga golvet. Det finns även religiösa bilder och utsmyckningar av glitter och guld. De blandas med organiska material, som kottar och bark. Allting växer, ingenting är statiskt.

Installationerna blir som altare med plats för reliker och mytologiska symboler. Övergripande teman präglas av konstnärens fascination för vilda djur och fåglar, för bergskedjor och dessa fantasieggande moln.

Längst in i utställningsrummet finns ”Familjeträdet”, ett stort verk där en kvinnofigur sitter som på en tron. Hon är omgiven av ett överflöd av föremål: tygblommar och porslinsvaser, pärlor och glitter. Ett intrikat textilarbete väller ut över golvet, likt ett släp från en bröllopsklänning.

Jag anar att alla dessa föremål även har en personlig innebörd, men de är inte begränsade till en individuell eller entydig tolkning. Kraften i bildspråket är allmängiltig. Dessa märkvärdiga installationer är som en värld i sig själva, lika vackra som gåtfulla. De äger en mångfald och fantasirikedom som måste upplevas.

Valeria Montti Colque har ett konstnärligt uttryck som är helt unikt och det finns oändligt mycket att se och upptäcka i ”Molnskogen”: ett överflöd av bilder, som en livstid av minnen och drömmar. En värld som tillhör konsten.

Johan Fingal