Maj övergår snart i juni. Det har gått över en vecka sedan hälso- och sjukvårdsdirektör Mats Bojestig på en pressträff meddelade att coronapandemins effekt på sjukvården har dämpats och att det bådade gott för möjligheten att ge personalen semester. Personalen, som i många fall sliter under hög arbetsbelastning, på nya scheman och med nya arbetsuppgifter, har dock ännu inte fått se några semesterscheman.

Frustrationen växer hos vissa personalgrupper. Det finns frivilliga som kan tänka sig att ställa upp med att helt eller delvis avstå semester under sommaren. De får dock inte ett rött öre i kompensation för sin uppoffring. Enligt uppgifter till ledarsidan har viss personal dessutom fått underhandsbesked om att minst en semestervecka kommer att dras in i sommar.

Samtidigt öppnas den stora plånboken i Region Västernorrland. Personal på vanlig vårdavdelning erbjuds 15 000 kronor per uppskjuten semestervecka. Den som kan tänka sig att jobba en vecka på en covid-avdelning i stället för att ta semester får 25 000 kronor. Som mest alltså 100 000 kronor för att skjuta upp hela semestern.

Uttrycket "olika falla ödets lotter" förslår inte riktigt för att beskriva kontrasten mot Region Jönköping. Här hotar Vårdförbundet med att kräva skadestånd om inte semesterbesked kommer, sedan chefer inte dykt upp till sammanträde i centrala samverkansgruppen.

Som ledarsidan tidigare har skrivit borde regionen för länge sedan ha gått ut med erbjudanden om generös ersättning för uppskjuten semester. För varje dag som går utan att semesterfrågan blir löst blir oviljan att betala svårare att förstå.

Under fredagen kunde tidningen också rapportera att nästan hälften av alla konstaterade fall av covid-19 – 680 stycken – i länet rör sjukvårdspersonal. Det är förstås svårt att sätta i relation till antalet fall i befolkningen i övrigt eftersom nästan ingen med milda symtom testas, men det är tveklöst en betydande siffra.

Hur många som har smittats på respektive utanför arbetet går inte att säga, men det visar att vårdpersonal är en utsatt grupp. Till exempel har 40 medarbetare, nära var fjärde, på infektionskliniken smittats. Att en så stor andel skulle ha smittats utanför arbetsplatsen är självklart orealistiskt. Siffran skänker tyngd åt den oro för smittrisk som personal tidigare har gett uttryck för.

Smittskyddets uppgifter till tidningen om att man inte har någon statistik över på vilka avdelningar de konstaterade fallen finns är märklig, för att inte säga oroande. Det borde vara helt centralt att noga följa utvecklingen för att förstå hur smittan beter sig och löpande kunna vidta åtgärder för att skydda personal och patienter. Allt annat vore att inte ta situationen på allvar.

Förhoppningsvis finns statistiken i själva verket, om än bara för internt bruk. Ledningen skulle tjäna på att vara transparent gentemot personalen om hur det ser ut med smitta inom olika verksamheter och hur man agerar utifrån kunskapen. Det skulle öka personalens förtroende för arbetsgivaren och i förlängningen allmänhetens förtroende för sjukvården.

Man ska hålla i minnet att sjukvården i länet har gjort en imponerande omställning på kort tid för att möta hotet från pandemin. Det har möjliggjorts inte bara av personalkollektivets arbetsinsats utan också av att nödvändiga beslut har fattats på ledningsnivå.

I grenen personalvård har dock Region Jönköping en hel del kvar att bevisa.