Den 1 juli fyller det expanderade rökförbudet ett år. Enligt regeringen är lagen en framgång för den allmänna folkhälsan och friheten för känsliga grupper. Det finns dock goda skäl att betvivla den beskrivningen.

I Sverige röker cirka 7 procent av befolkningen dagligen. Jönköpings län sticker ut: Mellan 2015 och 2018 var snittet för andelen dagliga rökare här 9 procent. Det är i vilket fall en liten grupp individer som det utökade förbudet riktade sig mot.

Men det verkar inte hända så mycket som politikerna i Rosenbad hade hoppats på. I kommuner över hela landet vittnar tillståndshandläggare om samma sak: de skriver inga varningar. Det räcker oftast med muntliga uppmaningar till krögarna vid fysiska inspektioner.

En lag som får folk att säga till varandra på skarpen är inte bra lagstiftning. Det är normbildning gentemot en minoritet. Att se hur snabbt vi kuvar oss inför sådana lagdrivna normer är läskigt. Vad händer när andra politiker vill uppnå andra normer i samhället, som mindre respekt för minoriteter eller begränsad abort?

Det räcker med att se över Öresund för en mer livskraftig liberalism. I Danmark, där drottningen är en storrökare, skapade förslaget om rökförbud 2007 högljudda protester mot vad man kallade för svenskinfluerat förmynderi.

Rockikonen Kim Larsen startade en kampanj med namnet ”Gesundheit macht Frei” som anspelade på en nazistisk paroll, eftersom de för att skapa den rena ariska människan var först ut med att förbjuda rökning.

Protesterna ledde till att undantag för lokaler under 40 kvadratmeter. Danskarna ville få sitta på sina ölsjapp och bolma. De som inte gillar det kan gå på andra ställen. Det är en mer liberal och rationell hållning än i Sverige, där rökare över en natt började flytta på sig själva till parker och runt hörn.

I Danmark har motståndet mot statsmaktens moralism behållit livskraften. För två år sedan byggde Nordsjaellands sjukhus rökpaviljonger efter åtta år av totalt rökförbud. Dåligt? Kanske, men under nästan hela 2010-talet har Danmark rankats som ett av jordens tre lyckligaste länder.

Hur mycket bättre har Sverige blivit av morallagen? I bland andra Borås och Uppsala har förbudet lett till en kraftig ökning av nedskräpning.

Enligt en granskning av Aftonbladet (5/8-19) betraktas lagen av Stockholmskrogarna som en säkerhetsrisk. Förr fick gäster som lämnade krogen inte komma in igen, för att förhindra att de hämtar droger eller vapen. Den som säger sig vilja röka kan nu röra sig fritt utan ny kontroll. Och om lagen inte efterlevs är det nu krögaren, inte rökaren, som får böter. Det är helt fel.

Och här blir lagen särskilt osund. Den har i princip blivit en lag mot barer och uteserveringar. Ingen tar ansvar för regelefterlevnad vid hållplatser och lekplatser, medan näringsidkare förväntas agera allmän rökpolis gratis.

Därtill ber tillståndshandläggare att allmänheten ska rapportera om de ser rökning där det inte ska finnas. I klartext uppmanar offentliga tjänstemän till angiveri. Det är rätt enkelt för krogägare att sabba för sina konkurrenter.

Att det är statsmoralism det handlar om syns i den kampanj som Folkhälsomyndigheten (FHM) kör i sommar. I underlagen anges ett av målen som att ”minst 90 procent av allmänheten har en positiv inställning till att lagen finns”. Där är vi som tur är inte riktigt än, men 78 procent uppger sig vara positiva enligt FHM:s undersökning.

Allt färre röker i Sverige. Enligt FHM:s kampanjunderlag ska allt material stödja ”denna ljusa och positiva utveckling” varför färger och bilder ”är valda för att kännas positiva, fulla med energi och hoppfullhet”. Byt ut syftet folkhälsa med tanken om ett socialistiskt klassfritt samhälle och engagemanget klingar av.

Först har alltså en liten grupp politiker bestämt över medborgarnas flimmerhår och lungsäckar. Sedan har deras expertmyndighet gett sig på att köra ner glädjeropen i halsen på oss. Och ingen säger något.

Säkerhetsrisker, fler fimpar, allmänt angiveri och en myndighet som pysslar med regeringens anti-ciggpropaganda. Inget bra facit för en påstått befriande lagstiftning.