Kerstin Ernerskog drömde tidigt om en rad olika yrkeskarriärer i livet.
Organist, åklagare, mäklare och sjuksköterska är bara några yrken som funnits i tankarna – liksom värd för ett bed and breakfast, nära havet.
Men det har inte blivit något av detta.
I stället tog Kerstin en kandidatexamen i samhällsvetenskap vid Uppsala universitet och 38 år senare har hon arbetat som utredare, projektledare och sekreterare i flera kommuner.
– Det har tagit många svängar i mitt liv. Men jag har hela tiden sökt mig vidare och upptäckt nya utmaningar, det är min trygghet. Jag har alltid blivit nervös av att stå still.
– Jag är nyfiken och vetgirig. Även om jag i stunden känt ”hur ska det här gå”, så har jag drivits av det.
Annons
Man skulle nog kunna kalla Kerstin för en riktig livsnjutare. Hon har upplevt och rest mycket.
Annons
Även de små detaljerna kan få henne att mysa inombords, små saker som andra kanske inte finner så märkvärdiga.
Men allt har inte alltid varit rosenskimrande.
Kerstin blev sjukskriven med utmattningssyndrom efter att hennes son gick bort alldeles för tidigt. Även en nära anhörig dog i samma veva.
– Jag blev alldeles knäckt.
– Jag hörde inte fåglarna när våren kom. Jag hörde inte naturen längre. Först efteråt förstod jag att man i en djup depression förlorar lyhördheten. Man är så inne i sin bubbla.
– Jag kommer ihåg den första promenaden, då jag plötsligt fick höra fåglarna igen. Jag blev så lycklig och euforisk, för då förstod jag att nu har jag kommit tillbaka till livet. Småsaker i vardagen njuter jag av varenda dag.

Kerstin Ernerskog tycker att det romantiseras mycket kring adoption. Nu lyfter hon det hela ur en förälders perspektiv, hennes barndomsvän Liv.
Bild: Emelie Makrill
I trakterna kring Strängnäs har Kerstin sina rötter. Där växte hon upp på landet, i en prästfamilj.
– Efter studierna i Uppsala har jag levt med en ryggsäck på ryggen. Jag har bland annat bott i Söderhamn, på Gotland, Eskilstuna, Hästveda, Sala – ja, det tar en timme att redogöra för.
Men en vacker dag satt hon i bilen på väg ner till släktingar i Skåne, inför en semester med sina barn.
– Då stannade vi till i Gränna som vi brukar göra för att fika. Då plötsligt funderade jag på vem som är så priviligerad som får bo och leva här i de här trakterna?
Endast en månad senare var Kerstin en sådan person.
– Då fick jag jobb och allt gick jättefort. Jag hamnade i Jönköping och då kände jag att ”äntligen” har jag fått komma hem.
Annons
Där träffade hon sedan sin man och efter nära 20 år i staden flyttade de vidare till Skåne.
Annons
Efter sex år började de dock längta hem igen och närheten till Vätterbygden.
– Vi hade en jättelång checklista som behövde uppfyllas för att vi verkligen skulle flytta. Vi skrattade åt att kraven aldrig skulle kunna motsvara det hus och den omgivning vi vill ha. Det var en utopi.
De har alltid gillat trakten kring Tranås – och så plötsligt dök huset i Finnanäs upp till försäljning.
– Vi åkte hit och alla punkter checkades av. Det var precis som vi hade drömt.

”Det är faktiskt mina barn ni talar om!” är Kerstins debutroman. En stark berättelse om en trasig familj och viljan att räcka till.
En annan dröm som Kerstin länge burit med sig och nu förverkligat är att skriva en bok.
– Jag har alltid tyckt om att skriva och har gjort det mycket i jobbet. Men jag måste veta och känna att det här, det kan jag driva till slutet med ett 100 eller 150 procent stort engagemang. Annars kan det kvitta.
Det har blivit några små noveller och dikter genom åren. Men inte något skönlitterärt – förrän nu.
– Det slog ner som en bomb. Det flödade ut, jag skrev den ganska snabbt faktiskt. Jag kunde inte släppa den.
Trots ett brinnande engagemang kring sin berättelse hade inte Kerstin några vidare förhoppningar om att bli utgiven, då vänner omkring henne kämpat länge med sina texter och fått nobben.
– Jag gjorde det mest på skoj och fick napp direkt, säger hon och skrattar.
Bokens huvudperson, Liv, lärde Kerstin känna redan som liten.
Annons
– Vi var långt ifrån varandra i den vuxna relationen, men så en kväll och natt så rann hela hennes liv ut, och jag fick lyssna till det.
Boken innehåller fragmentariska beskrivningar av Livs liv. Hur hon, långt uppe i de colombianska Anderna står inför ett beslut – att hämta hem tre små barn.
De har alla ett tungt bagage med sig in i sina nya liv, som ett litet barn egentligen inte ska behöva bära med sig.
Annons
Den yngsta är apatisk, mellanbrodern i ständig försvarsposition, medan den äldsta pojken har tagit rollen som ansvarsfull förälder till sina halvsyskon.
Det är 1980-tal och Livs nya roll som adoptivförälder präglas av ensamhet, rädsla, otillräcklighet, orimliga krav på sig själv, men också små glimtar av glädje.
Som vilken förälder som helst så vill hon inget hellre än att lyckas med sitt åtagande.
Kerstin fick förtroendet att skildra Livs upplevelser. Det talas ofta om adoptivbarnen, i tv-program och böcker, utifrån deras perspektiv.
– Det är så viktigt.
Men allt för sällan om föräldrarna, menar Kerstin.
– Det är det ingen som pratar om, vad vi vet.
Förutom utredningar och annat som ligger bakom en adoptivförälders kamp för att få sina barn, så finns det en förväntan om att man ska vara så mycket bättre, fortsätter Kerstin.
– Man ska vara någon form av övermänniska för att man blivit godkänd i så många instanser. Vanliga föräldrar kan ju ploppa ut barn på löpande band utan att någon frågar om de kan ta hand om dem.
Hon fortsätter:
– De här utredningarna är fruktansvärda. Släkt och vänner intervjuas, för att kunna bli godkänd. Socialsekreteraren går ju nästan in i sängkammaren och frågar hur de har det.
Annons
Det är en krass, öppen, verklighet som beskrivs i boken. När den var färdigställd lämnade berättelsen ett stort tomrum efter sig.
Bara någon dag före vårt samtal har Kerstin påbörjat första kapitlet på en ny bok.
– Men jag vet inte om det blir något. Jag har hela boken framför mig i huvudet, men jag vet inte om jag är mogen. Men jag fick blodad tand, det fick jag.
Är det på samma tema?
– Nej, det handlar faktiskt om mig själv den här gången. Min uppväxt, för den var lite knepig. Jag skulle vilja, på ett roligt sätt den här gången, beskriva hur det är att växa upp som sladdbarn i en väldigt (med lång betoning på ä) konservativ prästfamilj.
Annons
– Men jag måste smälta allt det här. Att få bli utgiven var en vinst i sig. Jag måste ut i skogen och fundera ett varv till.

Kerstin började skriva på sin debutroman sommaren 2019. Redan i mars 2020 hade hon skrivit kontrakt med ett förlag.
Bild: Emelie Makrill
Fakta: Kerstin Ernerskog
Aktuell med: Debutromanen ”Det är faktiskt mina barn ni talar om!”
Ålder: 65 år.
Familj: Man och hund.
Bor: Finnanäs.
Intressen: Musiken och naturen betyder jättemycket för mig, det är min överlevnad. Det är jag mer beroende av än att äta. Läsa, lägga pussel, resa och uppleva nya miljöer. Jag är god man och det tycker jag är jättevärdefullt.
Läser helst: Det beror på sinnesstämning och i vilken period jag är i livet. Antingen kriminalare, typ Leif GW Persson och Håkan Nesser. Henning Mankell är givetvis en stor favorit. Karin Bunke Holmkvist. Björn Ranelid. Ewa Klingberg är min senaste bekantskap. Och Emma Hamberg får vi för allt i världen inte glömma!
Kerstins boktips: Emma Hamberg - Rosengädda. Jag grät när jag kom till slutet av den serien, över att behöva skiljas från Rosengädda. Så har jag inte känt med någon annan bok.