Ja, Balsam Karams språk är bara hennes eget. Det är poetiskt och suggestivt. Ibland som en enda medvetandeström, där två olika scenarier gestaltas parallellt. Att vara här och nu och samtidigt i det förflutna. Att bära med sig förlusterna, inristade i kroppen som djupa sår. För vem kan rangordna trauman, som det heter i romanen. Förlusten av ett barn; ett språk, ett land, en identitet.