Julstressen är här. Jag skymtar den i butikspersonalen där jag köper de sista julklapparna. De har säkert jobbat från arla morgon till sena kvällen med att serva kunder på julklappsjakt, fylla på hyllor med varor och slå in paket tills fingrarna värker.

Pauserna uteblir och de är grötiga i huvudet av trötthet. Jag känner likadant efter några intensiva jobbdagar och jag gör några halvhjärtade försök att småprata men blir snart tyst.

Butikspersonalen berättar att när butiken har stängt för kvällen ska de förbereda julmaten där hemma. För så ska det vara. Traditioner är svåra att rucka på.

Och det är inget fel med det – så länge som vi faktiskt mår bra av dem.

Själv bryr jag mig i år inte så mycket om det ska vara på ett visst sätt. Julklappar började jag planera för i november, julpyntade gjorde jag i början av december och strax därefter flyttade granen in.

När arbetsdagen är över dagen innan dopparedagen ska jag unna mig färdigmat, för att sedan slå in de sista julklapparna medan jag tittar på en julfilm.

Sedan lär jag slockna i soffan – och jag är jättenöjd med det – för att därefter spendera en lugn julafton med familjen.

En vän berättar om sina barndomsjular, hur de på julafton alltid åkte iväg till tjocka släkten för att fira jul.

Mamman spenderade julaftonsmorgon med att ömsom ge direktioner till övriga familjemedlemmar, ömsom skrika på dem i frustration när de inte gjorde som hon sa och julen därmed inte skulle bli som hon tänkt sig.

Pappan fick alltid veta att han var helt fel klädd och måste byta kläder (vilket han gjorde), systern fick i uppdrag att ta hand om katten och låste in sig på hemmets enda badrum för att rengöra kattlådan i lugn och ro (vilket resulterade i att ingen annan kunde använda badrummet) medan brodern gärna tog filosoferande sovmorgnar trots ideliga påstötningar att gå upp.

Det hela kulminerade ofta i en intensiv gråtattack när mamman till slut fick tid att prova den ena festliga klänningen efter den andra för att sedan i panik gripas av känslan att hon inte hade en enda festklänning att ha på sig.

Att få allt redo på julaftonsmorgonen tar förstås tid och det verkar ha blivit tradition att min väns familj alltid var flera timmar sen till julfirandet.

Bilresan var för övrigt ingen rolig historia. De var jättearga på varandra! Inledningsvis infann sig en tryckande tystnad som till slut exploderade i ett bråk av rang.

Allt för snart var de framme vid julfirandet. Stora leenden klistrades på och ett lite för intensivt "God Jul!" klingade illa om man visste vad som precis skrikits i bilen.

Trots det minns vännen sina barndomsjular med glädje och värme – de var fantastiska.

I en läsarundersökning som tidningen Amelia har gjort svarar 93 procent att de tar mest ansvar för julen hemma. Tidningen riktar sig till kvinnor i min egen ålder och har gjort ett reportage på ämnet där det bland annat står:

”Lagom till att det lackar mot jul börjar många kvinnor lacka ur på att vara familjens obetalda projektledare. Kanske är det dags att ta sig an julen som... en man?”

Ett sådant citat kan säkert vara provocerande, men så har magasinet på sin agenda att lyfta ämnen som det finns viss tabu kring.

I tidningen finns även en artikel om ett par som byter könsroller under en vecka. Kvinnan berättar att hon tänker att om hon gör saker själv så vet hon att det blir gjort och att det går snabbt. Mannen berättar att grundproblematiken är att hon vill att han ska göra saker på hennes sätt, i stället för att låta honom göra dem på sitt sätt.

Och där tror jag att vi har kärnan till många kvinnors julstress: outtalade förväntningar och kommunikation som går på halvfart.

Vi har alla olika förhållningssätt till livet. Jag får ett stresspåslag bara av att skriva om min väns julfirande.

Mina egna barndomsjular var väldigt annorlunda. Visst lagades det mat på julafton och visst var fint klädda, och säkerligen fanns det stress under ytan, men den minns inte jag.

Det jag minns är hur jag alltid fick böcker i julklapp och hur jag brukade börja juldagen med en joggingtur för att sedan ligga i soffan med näsan i en bok större delen av julhelgen.

Huset luktade gran, julgotter stod på bordet, julmatrester värmdes i mikron, någon avslappnad middag med vänner fick plats en eftermiddag och allt var precis så där rofyllt som jag vill ha det.

Över en kopp kaffe snackar jag julfirande med en manlig kollega. Han säger att han känner viss julstress, men han tror att lösningen är att välja bort en hel del för att själv må bra.

Som exempel nämner han att han egentligen skulle vilja tvätta bilen på kvällen innan julafton, men att han förmodligen inte kommer göra det det. I stället tycker han det verkar mer lockande med en whiskey i soffan, eller kanske ska han boka en spontanresa till fjällen?

Och det är nog just så man ska tänka om man vill stressa ner och fira jul som en man. Det handlar inte om att vara lat, det handlar om att mitt i allt inte glömma bort sin egen njutning.