Det drar en iskall vind genom vår lilla stad.

Visst kände vi en gnagande oro att det inte skulle gå vägen. Vi var ute med Missing People och sökte efter dig. Förundrades och imponerades stort över så många människors vilja att hjälpa till, att ställa upp för en medmänniska.

Dagarna gick. Hoppet fanns kvar. Kanske var du kidnappad men vid liv. Så kom då dråpslaget. Beskedet att du hittats livlös kändes som en törnetagg i hjärtat. Det var ju inte så här det skulle sluta. Varför?

Vår dotter, året yngre än du och kompis med dig, tog förlusten mycket hårt och tog ledigt från jobbet ett par dagar. Arbetet, som hon annars trivs med, kändes plötsligt inte så viktigt.

Så kom Alla helgons dag. Märkligt, så snart efter att vi mist dig. Besökte Stortorget och överväldigades av alla tända ljus, minst ett par tusen lyktor. Samt blommor och textade hälsningar. Allt för att hedra och minnas dig, Tove!

Det mesta talar för att någon eller några, med ont uppsåt berövade dig livet. För dem som stod dig närmast blir livet aldrig detsamma mer.

Hur finner vi lindring, hur trösta den som är förkrossad? Personligen kan jag inte komma ihåg när jag senast varit så ledsen, allt tycks så obegripligt. Vi gråter och försöker förstå.

Kanske kunde en minnesfond bildas, som ett sätt att hålla hågkomsten levande?

Jag letar fram tidningen med ditt foto i, det där du håller fram en svamp. Jag tycker det är så fint; du ser lite finurlig och stolt ut: ”Titta vad jag hittat!” Jag beslutar mig för att klippa ur bilden, spara den.

Ett av mina intressen är att plocka bär och svamp på hösten. Nästa gång jag hittar en riktigt ståtlig, guldgul kantarell, då ska jag minnas dig!

Jag tänker att vi som är kvar här och fortsätter att traska omkring på det hotade jordklotet en stund till, vi åldras och blir skröpliga. Medan du förblir ung.

Vi antog förstås alla att du skulle fortsätta leva länge än, Tove. Men det betyder ju inte att ditt liv varit förspillt. Jag har förstått att du gjort avtryck i skolan och på fotbollsplanen. Du hade ambitioner i livet. Kort sagt: En inspirationskälla! Du hade en käraste och den som älskat och blivit älskad, den människan har i sanning levt ett meningsfyllt liv.

Det här är ett försök att klä i ord min egen sorg, förtvivlan, oro och, trots allt, önskan att vi inte förlorar hoppet och tilliten till mänskligheten.

Tomas Lönn