Sverige har fått en ny religion, en religion som i likhet med vissa andra religioner inte får ifrågasättas eller kritiseras. Den som inte ansluter sig till den kallas fientlig eller fobisk. Jag talar om HBTQ-religionen med dess olika delar som RFSL, Pride och regnbågsflaggan.

Att denna religion översvämmar landet beror bland annat på att Sverige i dag står med världens mest sekulärindividualistiska värderingar, vilket blir särskilt tydligt i synen på relationer och sexualitet. Och en djupt rotad ängslighet att bli kritiserad för homofobi om man ställer sig utanför.

Under alltför många år har Pride kunnat segla under dubbel flagg. Den ena sidan av organisationens arbete handlar om människovärde och mänskliga fri- och rättigheter. Den andra sidan av organisationens arbete är politisk aktivism när det gäller frågor relaterade till kropp, sexualitet, kön, fortplantning och barn. Och Stockholm Pride själv beskriver Prideparaden som en ”manifestation” och en ”demonstration” på sin hemsida. Det måste ligga i sakens natur att en manifestation eller en demonstration har någon form av värderingsinnehåll, det vill säga att det är en manifestation eller en demonstration för eller mot något.

Allt fler samhällsinstitutioner, såsom försvaret, polisen, kommuner och till och med domstolsmyndigheten väljer att flagga med regnbågsflaggan och till och med att medverka i pridetåg.

Det vanliga försvaret för detta är att man vill markera att man står upp för mänskliga rättigheter. Jag känner också starkt för denna paroll som kan härledas till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, såsom alla människors lika värde.

Men, sådana gemensamma värden som annars anses positiva i samhället, såsom ansvar och moral tonas antingen ner starkt i Prideprogrammet, eller också beskrevs de i kritiska ordalag.

Fenomen som annars anses negativa i samhället, såsom anarki, dominans, ja, till och med våld, smärta, droger, och prostitution lyfts samtidigt upp som eftersträvansvärt.

Och man har lyckats med konststycket att få hela det offentliga Sverige – politiker, journalister och myndigheter – att helhjärtat bejaka organisationen utifrån det första goda syftet, och samtidigt därmed ge dem medvind i organisationens andra syfte, den politiska aktivismen.

Enligt såväl regeringsformen som förvaltningslagen ska kommuner och statliga myndigheter agera utifrån objektivitet och saklighet, och de ska behandla alla lika. Det är därför djupt problematiskt att till exempel Försvaret, Polisen eller Domstolsverket och för den delen kommunerna gör sig till redskap för Pride eller hissar regnbågsflaggan och därmed tar politisk ställning. Att flagga med en politisk symbol, oavsett om den står för värderingar som många ställer sig bakom, går helt enkelt inte ihop med objektivitetsprincipen som man har att följa.

Och en annan fråga är om dessa myndigheter lika beredvilligt ställer upp för andra organisationer eller grupper som också vill proklamera alla människors lika värde och är beredda att hissa också deras flaggor, enligt likabehandlingsprincipen ?

Staffan Wadström

LÄS MER: Nu är regnbågsflaggan hissad: ”Konstigt att det ska behöva vara så mycket diskussion”