UNDER VAJANDE röda fanor och till tonerna av proggbandet Knutna nävars "Det är något konstigt med friheten" öppnades SSU-kongressen på Stockholmsmässan i Älvsjö i helgen.

Ingen kunde gå miste om kongressens tema "100 år för jämlikhet".

I år är det nämligen 100 år sedan SSU bildades.

Då liksom nu slits den socialdemokratiska rörelsen mellan en vänster- och en högerfalang. Skillnaden är att ingen av dagens socialdemokrater kan samla folket bakom sina idéer.

Sverige behöver inte mer S-märkt jämlikhet.

1917 VAR ett turbulent år för socialdemokratin. Striden mellan demokratiska och revolutionära socialister splittrade bokstavligen talat partiet.

När den radikala vänsterfalangen tog makten i ungdomsförbundet beslutade moderpartiet att skapa ett nytt - SSU. Den gamla förbundsledningen bildade tillsammans med andra socialdemokratiska vänsterradikaler Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, nuvarande Vänsterpartiet.

Med den reformistiska socialismen som ledstjärna lyckades S samla svenskarna bakom folkhemstanken.

Men efter 1960- och 70-talens vänstervåg har socialdemokratin varit delad mellan vänstersossars idealism och högersossars realism. Inte minst inom SSU har schismen skapat bittra falangstrider.

Den som vill förstå hur SSU både kan ta ställning för löntagarfonder och vårdval måste inse att förbundet är ett hopkok av unga politiker som inspireras av vitt skilda idéströmningar.

Annons

Den postmoderna identitetspolitikens intåg har dessutom gjort smältdegeln av karriärister och vänsterradikaler ännu mer förvirrad.

ATT LO-ORDFÖRANDEN Karl-Petter Thorwaldsson fick äran att invigningstala i Älvsjö ska ses som ett försök att föra de ideologiska SSU-medlemmarna närmare gråsossarna i LO.

Thorwaldsson tog chansen att fria till publiken. Han höll ett ideologiskt brandtal om snikna näringslivsdirektörer samtidigt som han förde fram LO:s hjärtefrågor om bättre arbetsvillkor.

Men sett till hur dagens Sverige ser ut är Thorwaldssons budskap lika absurt som det faktum att han stod i talarstolen iklädd en jordgubbsmössa.

I världens mest socialdemokratiska land är LO:s medlemskår samhällets vinnare. Flertalet arbetare har högre livslön än många akademiker.

Trots att svenska arbetare är mycket välbeställda agiterar Thorwaldsson som om det vore 1917.

DÄRI LIGGER också socialdemokratins bekymmer: Varken höger- och vänsterfalangen förmår formulera lösningar på de dilemman Sverige står inför.

Utanför Stockholmsmässan finns en huvudstad där regleringar hindrar människor från att få bostad, ett land som kämpar med integrationsutmaningar och en värld där globaliseringen får folk att förlora framtidstron.

Varken SSU, LO eller S har några tillfredsställande svar på problemen.

Just nu går det hyfsat bra för Löfven i opinionen, men det får mer skyllas på den dåliga oppositionen än trovärdiga socialdemokratiska framtidsvisioner.

Socialdemokratin behövdes 1917 - frågan är om den behövs 2017.