I DAG firar Vänsterpartiet 100 år.

Efter att vänsteroppositionen uteslöts ur Socialdemokraterna under stort buller och bång bildades Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, SSV, 13 maj revolutionsåret 1917.

Att fylla 100 år är ingen liten sak för ett politiskt parti.

Ändå är det sällsamt tyst från V nu när jubileet faktiskt inträffar.

Möjligen har det sjunkit in att partiets historia inte är något värt att fira.

I BÖRJAN av året skrev visserligen partiledare Jonas Sjöstedt en artikel i Flamman, En 100-årig förkämpe av sociala reformer (9/1), där Vänsterns historia skönmålades i anmärkningsvärd grad.

Bristen på firande utanför de vänliga organen talar dock ett annat språk.

Efter blott två år var SSV 1919 med och grundade Kommunistinternationalen. 1921 bytte partiet namn till Sveriges kommunistiska parti, SKP.

I praktiken kom partiet att styras från Sovjetunionens Moskva. Årliga bidrag utgick fram till 1960-talet varefter de kom att fortsätta men mer under bordet i form av betalda resor och stödköp av produkter från företag som partiet ägde.

Förbindelserna fortsatta fram till Sovjetunionens fall.

UNDER andra världskriget var Vänstern det enda partiet som inte fick vara med i Per Albin Hanssons samlingsregering. På goda grunder ansågs partiet inte ha nationens bästa för ögonen.

Partiet blev sedan det enda svenska parti som tog ställning för Sovjet under finska vinterkriget. I sanning en nationell skam.

Annons

1948 applåderade Vänstern den så kallade Pragkuppen, det vill säga den kommunistiska revolutionen i Tjeckoslovakien. Partiets ledning förklarade diplomatiskt i riksdagen att demokrati inte har ett egenvärde.

Så fortsätter historien.

Partiet byter namn, 1967 blev det Vänsterpartiet kommunisterna vilket 1990 byttes till Vänsterpartiet.

Att det var lättare att ta kommunismen ur partinamnet än ideologin har visat sig gång efter annan.

Exempelvis tvingades Lars Ohly under sin tid som partiledare att sluta kalla sig kommunist, men han vidhöll åtminstone att han bara tog av etiketten - politiken var densamma.

NÄR partiet inte har haft fullt upp med att i främmande makts tjänst försöka underminera det svenska statsskicket har mycket av tiden ägnats åt att stödja diktaturer runtom i världen.

Från Sovjetunionen till Kina, från Kuba till Vietnam och Nordkorea.

På senare tid märks särskilt stödet till Venezuela som har utropats till vänsterns nya lysande stjärna. Det var dock strax innan människorna i vad som tidigare var en sydamerikansk framgångssaga började svälta under Hugo Chavez socialistiska förtryck.

Nu är stödet mer passivt.

VÄNSTERNS historia har också präglats av vad partiet är emot.

Givet rötterna är det måhända inte konstigt att det ständigt har varit emot USA och Nato. Men någon uppgörelse med det gamla idéarvet har aldrig förekommit, därför hänger tankegångarna kvar.

Nej, Vänstern har inte gjort upp med sitt förflutna utan kör i full fart framåt.

Och partiet kan tacka statsminister Stefan Löfven för att det har mer inflytande än någonsin.