Motorsågen var igång. Nu skulle de ske. En helig ko skulle slaktas. Den goda smaken kunde fara dit pepparn växer. Det var dags för en motorsågsmassaker.

Vrooooom! Vroooom! Knak, brak. På två minuter var det över.

Det hade börjat med en annons i denna tidning ett drygt decennium tidigare. En Dux-fåtölj av modellen Pernilla 69 var till salu för 800 kronor. Vilket klipp! En designmöbel signerad ingen annan än Bruno Mathsson blev min för vad som i sammanhanget måste betraktas som en spottstyver.

Stolen fick en framskjuten placering där hemma. Redan i hallen hälsade den alla besökare: Se, här i detta hem härskar Den Goda Smaken.

Brunos designklassiker från 1944 är minsann inget att leka med, inget man gömmer undan i en vrå.

Den ursprungliga Pernillafåtöljen lät Bruno M uppkalla efter DN-journalisten och kokboksförfattaren Pernilla Tunberger som visst besökt honom för en intervju 1943. Med tanke på hur nära den kurviga fåtöljen följer alla kurvor är det nog inte en allt för djärv gissning att tänka sig att hon måste ha varit ett sjutusan till fruntimmer. Vilket hon också var.

Hur som helst, Pernillafåtöljen var säkert helt revolutionerande när den en gång lanserades. Tänk bara hur samtidens fåtöljer såg ut. I bästa fall knöliga Emmafåtöljer stoppade med träull eller resårfåtöljer som man satt upprätt i. I värsta fall någon ekkarmstol med klädd sits.

Men – och nu kommer jag att svära i kyrkan – i sanningens namn, så här runt 50 års komfortutveckling senare, var Pernillastolen faktiskt inte särdeles bekväm. Snygg? Absolut. Skön? Nej. Visst satt man hyfsat i fåtöljen, när man väl dumpit ner i den. Men efter en stund infann sig en nästan klaustrofobisk känsla och man ville inget annat än ta sig ur den. Problemet var bara att det gick inte. I vart fall inte utan stor möda.

Annons

En dag när jag försökte mig på det gymnastiska konststycket att liksom ta sats med fötterna och skjuta ifrån med armarna hände det ofattbara. Det sa knak. Knak! Denna möbeldesignklassikernas möbeldesignklassiker kunde gå sönder. Tro det eller ej. Den ena sidan av vackert formpressad bok behagade ge vika. Och det hade faktiskt inget med tyngd att göra, så det så.

Jag ringde Dux och frågade förvånat om en böjträfåtölj från dem verkligen kunde gå sönder.

Jodå, det kunde faktiskt hända. Och det skulle kosta många tusenlappar att åtgärda.

Som ni förstår kunde en sådan fåtölj inte längre stå och ta emot gäster. De riskerade att bli ohjälpligt fast, vilket i och för sig kan vara trevligt för oss, men ändå.

Mathssons designklassiker förpassades till skamvrån. Den blev en fåtölj för katter att lurva ner, för tvättad tvätt och allsköns annan bråte.

Till slut tröttnade jag på att se den där fåtöljen står där i ett hörn och håna mig. Dessutom tog det snygga åbäket en oväntat stor plats, trots att den ser så lätt svävande ut.

– Nu är det dags! Fåtöljen ska bort! sa jag och bar full av dådkraft ner den till vedbacken.

– Kan vi inte bara köra den till återvinningsstationen? undrade motorsågaren.

– Icke att någon annan ska luras att återanvända den! sa jag bestämt och fortsatte:

– Dessutom tycker jag det är mer ärligt att avsluta stolens levnad så här snabbt men ändå magnifikt. Som en sorts hedersbetygelse, för att visa respekt.

– Säger du det så.

Och tja, det var den Bruno Mahtsson-fåtöljen det.

Vrooom! Vrooom. Krasch. Brak.