När Nationalmuseum i Stockholm invigdes för 150 år sedan fanns bara en handfull museer i landet. Knappt inga var öppna för en bred publik.

Idag lockar svenska museer över 20 miljoner besökare årligen – mer än Allsvenskan, Globen och Melodifestivalen tillsammans.

Varken museiväsendet eller frågan om vad vi ska ha det till är evig. 68-revolten, kvinnorörelsen och mångkulturfrågor kan sägas ha utgjort startpunkter för fördjupade samtal kring frågan.

Till detta ska förändringar inom vetenskapliga discipliner som arkeologi och historia fogas.

De stereotypiserade skildringar av förflutenheten som förmedlades brett i såväl historiska översiktsverk, som i akademin och museivärlden har kullkastats, till förmån för en större mångfald av perspektiv.

Älskade museum

Forskarna Charlotte Hyltén-Cavallius och Fredrik Svanberg tar i sin bok ”Älskade museum” (Nordic Academic Press 2016) ett brett grepp över svenska kulturhistoriska museer, men fokuserar särskilt frågor om mångfald och representation, inkludering och exkludering.

Författarna, själva aktiva i museiväsendets förändringsarbete, tar den intressanta utgångspunkten i att förändringarna inom museisektorn, med dess problematiseringar av nationen och normkritiskt arbete, inte har mötts med jubel i alla läger.

Som exempel beskriver de hur faktauppgiften att landet ”Sverige” och ”svenskar” i modern mening inte fanns på vikingatiden, framförd i en utställning på Historiska museet i Stockholm, föranledde en ilsken artikel och över 800 minst lika ilska kommentarer på sajten Avpixlat (allmänt betraktad som främlingsfientlig och högerextrem).

Istället för att slentrianmässigt avfärda ultranationalistiska diskussionsforum på nätet tar författarna inläggen på allvar och undersöker dem.

Förstå ilskan

Hur kan en helt okontroversiell uppgift i en utställning – något Sverige kan inte sägas vara bildat förrän sekler senare – skapa så stor ilska?

Hyltén-Cavallius och Svanberg konstaterar att det inte är bara problematiseringar av vikingatiden som stör. Allt normkritiskt arbete kring förflutenheten framstår som hotande för ultranationalistiska debattörer.

All nationalism har sin grund i att sortera människor i ”vi” och ”dom”. Sådana inslag finns det gott om exempel på. Museiväsendet i sig har inte sällan en nationell bas där just Sveriges gränser och historia utgör gränserna för samlingarna, forskningen, ansvarsområdena, utställningarna.

Ett ultranationalistiskt synsätt skruvar dock den nationella indelningen ett steg till; till att försköna, stereotypisera och renodla ett ”vi” och att utestänga ”dom”.

Annons

Stereotypiserade skildringar av ”vi” och ”dom” blir då till trygga ankringspunkter. Problematiseringar blir i ett sådant sammanhang hotfullt.

Endimensionell historia

När såväl arkeologi, historia som museiväsendet självt försöker ompröva 1800- och 1900-talsnationalismens stereotypa och många gånger endimensionella historiska blir det konflikt.

Alla utmaningar av invanda sätt att återge vita, kristna och heterosexuella män utan funktionshinder – gärna kungar – bemöts i ultranationalistiska sammanhang generellt med upprördhet, hån, hot: ”Ska vi inte ens få ha vår historia kvar?” Ska ”Sverigeförnekarna” och museerna ”radera svenskheten”?

Problematiseringar av vikingatiden är uppenbarligen mycket störande. Att Skånelandskapen omfamnas av det svenska museiväsendet, trots enbart knappt 360 år av gemensam historia, väcker ingen kritik. Inte heller att Finland exkluderas trots nästan 600 år av helt sammansmält gemensam historia.

Det är uppenbarligen förhållandena i nuet som styr vad som renderar upprördhet och vad som tas för givet hos ultranationella debattörer.

Hyltén-Cavallius och Svanberg beskriver hur arbete med genus-, hbtq- och etnicitetsfrågor stör en ultranationalistisk förståelse av Sveriges förflutna. Synsättet är generellt att ”kulturmarxisterna” i ”PK-maffian” har beslutat sig för att ta ifrån svenskarna deras historia.

När författarna riktar ljuset mot hur museernas faktiska arbete med frågorna ser ut konstaterar de dock att vi förmodligen bara har sett början.

Ytterligare förändringar och förbättringar måste göras, och då inte för sakens egen skull eller av ”PK-skäl”, utan för att museiutställningarnas gestaltningar av människor tidigare har varit för snäva. Museerna har inte på något rättvisande och forskningsbaserat sätt representerat bredden av de människor som lever eller har levt i de områden som idag utgör Sverige. Författarna påpekar att ett sådant krav väl ändå måste vara rimligt att ställa på offentligfinansierade samhällsinstitutioner som museer.

Författarnas granskning visar dock att många museer fortfarande är penibelt dåliga på att gå utanför invanda föreställningar om förflutenheten.

Visst har insatser kring genus, hbtq och etnicitet gjorts, men inte ens på dessa prioriterade områden lyckas flertalet museer komma mycket längre till vad Wera Grahn har kallat ”räkne-jämställdhet”; att pliktskyldigt komplettera de många vita männen med kvinnor eller andra underrepresenterade grupper.

Försöken att förändra verksamheten och utställningarna mer i grunden framstår som tafatta. Det läggs till några kvinnor, det skapas en separatutställning med hbtq-perspektiv. Det svenska museiväsendet förefaller snarast vara inkapabelt att gestalta den mänskliga mångfalden utan att placera människor i stereotypiserade fack, trots att samtliga museer är medvetna om vikten att arbeta med dessa frågor.

Och då har vi inte ens kommit bortom genus, hbtq och etnicitet.

Underrepresenterade grupper

”Älskade museum” visar hur religiösa teman, människor med funktionshinder, barn och gamla tenderar att vara mycket underrepresenterade i utställningarna vid både statliga museer och länsmuseer runtom i landet.

Att barn och unga framhålls som prioriterade målgrupper för museerna gör det extra anmärkningsvärt att barn syns så lite som de gör i utställningarna. Tonåringar syns i praktiken inte alls.

För museerna finns bara en väg framåt om de har ambitionen att ligga i linje med forskningsfronten: Mer problematisering! Mer normkritik!

De här frågorna har debatterats flitigt under hösten på debattsidor i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Om frågorna väcker så eldfängd debatt till och med inom museivärlden själv, kan man bara ana hur aktiviteten på ultranationalistiska forum kommer att se ut framöver.